Det är tisdag eftermiddag och Pernilla Forsgren har precis slutat skolan. Hon går sista året på gymnasiet där hon pluggar ekonomi med specialidrott hockey. Hennes dagar handlar om skola, hockey, hockey och hockey.
– Ja vad gör jag på fritiden egentligen? Det finns inte så mycket tid till annat, säger hon.
Premiären närmar sig och backen är förväntansfull.
– Det börjar kännas lite pirrigt, säger hon och sätter sig ner på sin plats i omklädningsrummet.
Forsgren kom till Luleå Hockey/MSSK säsongen 2015-2016. Hon hade kommit in på Björklövens hockeygymnasie för killar men valde att lämna sin hemstad Umeå för hårdsatsande Luleå Hockey.
– Jag tänkte köra på hemma först men så fick jag höra om Luleå och det kändes intressant. Det ångrar jag absolut inte, säger hon.
Sedan flytten till Luleå som 15-åring har hon bott själv i en lägenhet. Det var en omställning i början.
– Men nu funkar det bra. Det är tredje året nu så jag har fått in rutiner. Det kändes lite jobbigt att flytta hemifrån då jag är ganska hemmakär, men mamma och pappa är duktiga på att komma hit och hälsa på.
Hockeyintresset har funnits i princip hela hennes liv då både hennes pappa och storebror varit aktiva.
– Jag har varit ishallen och tittat på hockey sedan jag har liten, så visst föddes jag in i det. Jag började själv spela och hänga på uterinken.
Forsgren stod för en imponerande försäsong i fjol, men då satte skador stopp. Hon gjorde illa foten och åkte på en otäck hjärnskakning vilket fick det stora genombrottet att vänta.
Nu är hon skadefri – och det stora genombrottet knackar på dörren.
– Jag hade en skadedrabbad säsong förra året och det var tråkigt så jag ska försöka ta igen det i år.
När säsongen startar på torsdag bildar hon första backpar tillsammans med Jenni Hiirikoski – Luleås lagkapten som utsetts till världens bästa back flera gånger.
– Jag gör allt jag kan för att se hur hon gör på träningar och matcher och försöker efterlikna det. Hon är jätteduktig och finns alltid spelbar. Det är tacksamt att spela med henne. Hon är snäll och kan säga till om det är något. Det är bara tacka och ta emot.
Hur känns det att få ett sånt förtroende?
– Man blir stärkt av det. Jag hoppas jag kan leva upp till förväntningarna. Det ska bli spännande att se hur det går. Jag känner mig redo.
Känner du någon press?
– Nej, men man vill ju göra så bra i från sig som man bara kan.
I vintras fick hon chansen att spela junior-VM med Sverige och hon hoppas på fler chanser i den blågula matchtröjan.
– Det var såklart kul, men jag hade inte de bästa förutsättningarna på grund av skadorna. Drömmen är att spela i landslaget och jag är ju ung ännu så jag hoppas det kommer.
Forsgrens stora idol är Emma Eliasson som nu lagt skridskorna på hyllan.
Och visst saknar hon sin tidigare lagkapten.
– Jag ser upp till Emma. Det är tråkigt att hon har slutat men vi pratas vid fortfarande. Hon spelade en rolig hockey är en fantastisk person, säger hon och fortsätter:
– Vi har många bra förebilder i laget och trots att det skiljer en del i ålder har det aldrig varit något problem. Man lär sig av de äldre, både på och utanför planen.
Att vara bland de yngre i laget innebär dock vissa förpliktelser.
– Vi får plocka puckar på träningarna, men annars är de ganska snälla (skratt).