Sara Sundqvist var en av spelare i Luleå Hockey/MSSK som gick hela vägen fram till SM-guldet 2016. Den sista finalen mot Linköping blev dock inte bara sista för säsongen för hennes del utan även den sista i laget. Nu efter månader utan ishockey så har hon märkt av hur mycket hon saknar allt runt sporten.
– Jag träffade två av mina gamla lagkamrater på stan. När vi skiljdes åt så började jag bara att gråta. Jag vet att det låter larvigt, men jag kan inte göra något åt det, säger Sara Sundqvist och fortsätter:
– Det går inte att förklara hur mycket jag älskar hockeyn. Det var min familj under hela tiden jag spelade.
Hon kom från Örnsköldsvik till Piteå för att spela med SHL-laget Munskund Skuthamn SK och det var början på hennes elitsatsning. När laget flyttade från Piteå till Luleå för en annan ännu större satsning så följde Sara Sundqvist med.
– Fredrik Glader var orsaken till att jag fortsatte. Jag såg det som en ära att få spela för den bästa coachen jag någonsin hade träffat.
Inför hennes sista säsong så var det dock nära att Sara Slutade spela i laget. Det är dock något hon inte vill prata om i dag.
– Det är inget jag kommenterar i dag. Det är överspelat och förbi.
Hur är förhållandet till Luleå Hockey?
– Jag har verkligen inget mot föreningen. Fredrik Glader är den absolut bästa tränaren som jag har stött på och Emma Eliasson är en spelare som alla vill ha i sitt lag. Jag älskar mitt gamla lag så är det bara.
Ända sedan hennes sista match så har hon hållit sig borta från Coop Norrbotten Arena. Orsaken till detta är att hon är rädd för att hon inte kommer klara av känslorna som hon är rädd för att kommer skölja över henne.
– Det räcker att jag träffar någon av mina lagkamrater på stan för att det ska bli jobbigt.
Känns det som om att det blir bättre överhuvudtaget?
– Det är flera av mina gamla lagkamrater som jag har ställt frågan till om när den känslan går över och de har svarat ”Går den någonsin över” så nej jag tycker inte att det känns lättare.
Vad saknar du mest från ishockeyn?
– Uppslutningen och lagsammanhållningen. Jag kan också sakna saker som att vakna på hotell samlas för att gå ner och äta frukost. Det är ganska konstigt.
Hur ofta tänker du på att du ska gå på någon match?
– Någon gång har jag funderat på om jag ska gå på en match, men då känner jag bara att det inte kommer att bli bra. Det är separationsångest och vemod samtidigt. Arenan ger mig en konstig känsla. Det är så mycket minnen , säger hon och fortsätter:
– Jag kan inte se damerna spela i dag. Trots att det var mitt val att sluta så orkar jag inte gå på en match. Jag vet inte heller om jag kommer att att orka det någon gång.
Trots att valet att sluta var hennes eget så blev hon brutalt påmind om saknaden när hösten kom.
– I augusti så var jag helt förstörd när det vanligtvis är dags för gå på is. Jag hade ju ända sedan jag började med hockey börjat träna i augusti. Nu var det bara tomt.
Sara slutade med ishockey för att som hon själv säger inte hann med allt hon ville hinna med.
– Det fanns inte utrymme att fortsätta spela. Jag är en person som måste satsa fullt ut på det jag gör därför räcker jag inte till. Jag kan inte spela hockey på elitnivå, ha ett privatliv och ett arbete.
– Jag är ruggigt imponerade av tjejerna i laget som klarar av hockey, jobb, skola och ett vanligt liv hemma. Jag fick aldrig ihop det.
Sara Sundqvist har haft ett ganska långt liv inom hockeyn. Och intresset väcktes till liv redan när hon var sju år gammal.
– Det var min systers fel eller vad jag ska kalla det. Hon tog med mig på en match då jag var sju år och trots att jag inte orkade se mer än två perioder så var jag fast, säger hon och skrattar.
Varför blev du målvakt?
– Jag började som utespelare då det var så många som ville vara målvakt, men till slut sa jag att jag skulle sluta om jag inte fick stå i mål.
Varför var det så viktigt att bli målvakt?
– Jo det var just möjligheten att vara den som kunde avgöra matcher. Visst det var tungt om jag släppte in något billigt mål, men samtidigt så var det så skönt om jag i stället gjorde en avgörande räddning, säger hon och fortsätter efter en stunds eftertanke.
– Det handlar om att kunna bli hjälte. Den känslan går inte att byta ut och det var nog därför jag blev förälskad i sporten.
När Sara Sundqvist fick samtalet från Munsund-Skuthamns SK så tog hon ett beslut som hon själv tycker har varit positivt och utvecklande för henne.
– Jag var väldigt blyg innan jag flyttade till Piteå, men då blev jag tvingad till att ta för mig mer. Jag blev tuffare helt enkelt av att få sköta mig själv.
Tror du inte att du hade utvecklats likadant hemma i Övik?
– Jag tror att jag hade haft problem med det. Där visste alla vem jag var och hur jag var. Jag tror att om jag hade tuffat till mig hemma så hade nog många trott att jag låtsades vara något jag inte var.
Tror du att du kommer återuppta ishockeyn igen?
– Hockeyn är som en drog för mig. Trots att jag vet att det inte funkar så vill jag bara tillbaka, säger Sara Sundqvist slutligen.