Det är bara två veckor sedan som Luleå Hockeys herrar var ett lag i brygga. Tre raka torsk, plågsamt uselt spel och allt annat än hedersamma förluster mot i tur och ordning Skellefteå, Modo och Timrå. Laget sladdade långt ner i tabellen, kände flåset i nacken från lagen under och såg den topp man tänkt sig tillhöra försvinna bort mot horisonten.
Jag tänker mig att det, där och då, nog kändes lite skräckslaget. Lite nervöst under armarna, olustigt runt njurarna och småkyligt i hårbotten. När det dessutom, på kort tid, vankades fyra oerhört viktiga möten mot fyra lag som förefaller vara fast förankrade i botten av tabellen var goda råd dyrare än en någorlunda kompetent ishockeycenter på svenska marknaden.
Allt det sammantaget gör Luleås senaste tid så mycket mer imponerande än blott resultaten.
Luleås herrar tog förvisso fem raka segrar – två av dem på övertid – där i den framgångsrika inledningen av säsongen, men mer än två raka har inte det här laget klarat av sedan dess. Segrarna, de elva inspelade poängen, lugnet och självförtroendehöjningen som de för med sig till trots – det finns något som är viktigare.
Luleå Hockey har visat att man klarar av att vända en negativ trend.
För så här är det: Luleå spelade inte bra. Förlusterna må väl vara, ibland blir det så, men mot Timrå skapade inte Luleå Hockey en enda vettig målchans på tre perioder ishockey. Det var fascinerande uselt framåt och stundtals lika dåligt bakåt. Spelet var otajmat, ofokuserat och ostrukturerat på nivåer som påminde om det fruktansvärda fjolåret. Men laget och tränaren Thomas ”Bulan” Berglund funderade, snackade, ändrade en smula på spelsättet och lyckades vända situationen. Plötsligt snittar laget ett halvt insläppt, har fyra raka segrar och en tro på verksamheten.
”Vi har vänt underlägen förr”.
”Vi har ett system som funkar”.
”Vi behöver bara göra rätt”.
Allt det där är viktigare än något annat. Spelare och tränare har bevisat för sig själva och alla andra att man inte hör hemma i botten av tabellen – och att man kan vägen därifrån om man plötsligt skulle hamna där.
Nu är det upp till andra personer att lösa resten.
Det här laget är fortfarande oerhört trubbigt. Jack Connolly ska inte behöva styra ett powerplay vid hans ålder och form, Linus Omark behöver någon som kan sätta hans passningar i mål och Pontus Andreasson behöver en exorcist.
Och då har vi inte ens börjat prata om backsidan.
Det här laget är inte klappuselt – men ska det bli en guldpretendent krävs leverans från sportcheferna.