Carl Mattsson, Luleå Hockey.
Att talanger i många fall väljer att sluta för tidigt med sin idrott på grund av uteblivna personliga framgångar är något vi har tvingats vänja oss vid.
I många fall avgörs talangers framtid när de just har blivit varma i kläderna och vågat börja ta plats i högstadieskolornas korridorer. Det är då det börjar tisslas och tasslas om TV-pucken respektive elitlägret i Halmstad. Men också där börjar snacket om hur viktigt det är att komma in på hockey- respektive fotbollsgymnasiet.
TV-pucken och Halmstadlägret är två drakar som dödar glädjen till sporten och skapar en svårhanterlig press för ungdomarna, men framförallt innebär det ett eventuellt avslut på den idrottsliga karriären.
Så ska det fan inte behöva vara.
Här har föräldrar och framförallt ungdomsledare ett gigantiskt ansvar att se till att det inte ska vara på det sättet.
Ser vi ur ett elitmässigt tänk så kan man nå den högsta nivån utan dessa drakar, det finns det exempel på, varav Carl Mattsson är ett.
Men framförallt måste vi se det som ett problem för breddidrotten. Dessa ungdomar som väljer att sluta vid en ålder av 15–16 år, på grund av att de känner sig för dåliga, är inte okej. Det säger emot hela grundtanken om vad idrott och föreningsliv innebär.
Man kan ha en lång och livsberikande idrottslig karriär även när man spelar på lägre nivåer. Ett sammanhang, magisk kamratskap och en "vi mot dom"-känsla som är svår att uppleva på något annat sätt än i idrott.
Alla ungdomsledares primära uppgift ska vara att ha med sig så många ungdomar så länge som möjligt. Jag vill också att ungdomar stannar så länge som möjligt i sina moderklubbar för att spela med sina närmsta kompisar. Det skapar en glädje och gemenskap som på sikt ger den bästa utvecklingen.
Visst, det är alltid kul att vinna ungdomscuper och så vidare, men det säger ingenting om hur bra spelarna kommer bli när de går från ungdom till vuxen.
Ungdomstränare har ansvaret att utbilda och fostra sina adepter så att de har förutsättningar för att bli bra på sikt. Men det inre brinnet, som gör att talanger tar det sista steget och blir riktigt bra, det kan bara komma från idrottaren själv. Varken föräldrar eller tränare kan påtvinga ett inre brinn.
Carl Mattssons inre brinn försvann när han petades från TV-pucken och inte räckte till för att komma in på hockeygymnasiet. Att hantera det mentalt som 15-åring är ingen lek. Att brottas med känslor som att inte duga eller räcka till i de tidiga tonåren, är inte kul. Det finns nog med press på dagens ungdomar gällande att prestera i skolan och duga på sociala medier. Därav de ökade, och i många fall alarmerande siffrorna, som visar på psykisk ohälsa hos tonåringar.
Mattssons stora hockeydrömmar fick läggas åt sidan och han tappade suget totalt.
Men det är här det härliga kommer in i berättelsen. Mattson lämnade pojkdrömmen Luleå Hockey för att återvända till polarna i Brooklyn Tigers och mer lira på skoj – då kom vändningen. Den stora anledningen till vändningen, beskriver Mattson i all sin självklara enkelhet i podden: "Jag hittade glädjen igen".
Efter en och en halv säsong i Brooklyns J18-lag så ringde det i Mattssons telefon 2017. På andra sidan tråden var det representanter från Luleå Hockey som åter ville se honom i Luleåtröjan. 2018 blev han uppkallad till A-laget.
Att Mattsson fick bli målskytt i debuten i ett fullsatt hemmaderby mot Skellefteå, gör inte historien sämre.
Det går alltså att bli bra och nå eliten även fast man som 15-åring blir bortvald, både från TV-puck och hockeygymnasium, det är Carl Mattsson ett bevis på.
Carl Mattsson, Luleå Hockey.
Så klart finns det ett eget brinn i mig själv att skriva just den här krönikan. Som vilsen parvel i 8A på Björkskataskolan i Luleå gick jag runt med planer att någon gång i framtiden springa in på Söderstadion iklädd Hammarbys grönvita mundering. Men något länslag blev jag aldrig uttagen till och med en självkänsla nedmosad likt Knasen efter ett Schassen-bråk, sökte jag aldrig ens till fotbollsgymnasiet.
Men jag hankade mig kvar och spelade tills jag var en bra bit över 30 år, om än på en måttlig nivå – men ändå.
Nu är jag 44 år och gläds något så oerhört av min idrottsliga bakgrund. Det hoppas jag fler ungdomar ska få göra i framtiden, även fast proffsdrömmen spricker. Idrott är berikande, i alla åldrar och på alla nivåer.