När Kiruna AIF drog igång verksamheten för pojkar födda 1974 så var intresset enormt.
Till en början bestod truppen av nästan 100 spelare. Och tränaren Leif Ejdeholm fick ta till speciallösningar för att alla skulle få träna.
– De tränade, köpte konceptet och det var aldrig något gnäll. Vi delade in geografiskt så halva gänget som kom from Lombolo fick träna på Lomboloskolans ute-is och stadsgänget fick träna på Hjalmar Lundbohmsskolans ute-is. Det gick ju inte att vara 100 ungar på samma ställe, säger Leif Ejdeholm.
På den här tiden var ishockeyn stekhet i Kiruna. Spelarna från 74-laget målar upp en bild av uterinkar bakom varje hörn, en spontanidrott som blomstrade och ett enormt drag på läktarna.
– Det var mer drag kring allting. Det var landhockey på varenda gata och uteisarna var fulla. Inte fan ser vi det i dag. Man ser inte en person nästan. Spontanidrotten tror jag också spelar in. Det kanske inte var alla som spelade hockey. Men det var folk som var med, tyckte att det var roligt att spela hockey och kom ned på träningen och testade. På det sättet byggde man upp en bra grund, säger Dennis Ejdeholm som var en av stjärnorna i pojklaget.
Men hur bra var egentligen Kiruna AIF:s grabbar födda 74? Tja, säg så här: Laget vann Modo-cupen (som på den tiden var enorm), kom tvåa i pojk-SM och det tog flera år innan man fick sin första förlust.
Och den senare årgången, 75:orna, tog dessutom brons i pojk-SM året efteråt.
– Vi var med och spelade mycket cuper utanför länet. Vi var ganska överlägsna. Vi förlorade inte en match från att vi var E-pojkar till att vi var A2:or. Vi fick som inget motstånd så vi var via föräldrarna tvungna att finansiera så vi kunde åka och spela på andra orter. Modo-cupen till exempel som vi vann. Armécupen också och där tror jag att vi fick vår första mot Arvidsjaur av alla lag, säger Ejdeholm.
Är det inte lätt att bli kaxig som ungdomsspelare i ett sådant läge? När man aldrig förlorar?
– Ju mer man vinner desto närmare en förlust kommer man. Vi gick givetvis alltid för att vinna och sen om det var med 13–0 eller 5–1 spelade ingen större roll. Jag kommer ihåg matchen mot Arvidsjaur när vi förlorade. Det var jäkligt tungt alltså. Sen att det var första matchen efter 200 stycken... Det spelar väl ingen roll.
Leif Ejdeholm, som inte bara var tränare utan även pappa till Dennis, har goda minnen från pojk-SM 1990 där finalspelet gick hemma i Kiruna
Kiruna AIF gick hela vägen till final där det slutligen tog stopp mot Djurgården.
– Det var vi, Rögle, Frölunda och Djurgården. Det var riktigt festligt. Man bakade SM-bakelsen under helgen, vi ledare hade hyrbilar under helgen och det var riktigt proffsigt faktiskt. Vi mötte Frölunda under lördagen och senare på kvällen skulle A-laget möta Timrå på hemmaplan. Vi hade mer folk på läktaren än vad de hade, säger Leif Ejdeholm.
Med de resultaten kan man anta att laget hade en del talangfulla spelare. Och visst var det många från årgångarna 74 och 74 som sedermera fick lysande karriärer.
Jonas Andersson-Junkka lirade i SHL och AHL, Dennis Ejdeholm tog sig till både allsvenskan och SHL, målvakten Andreas Hadelöv har tagit VM-brons med landslaget, Fredrik Krekula spelade i Skellefteå AIK och Jan-Axel Alavaara lirade i allt från Frölunda till schweiziska Kloten Flyers. För att nämna några.
Men den kanske störste talangen av dem alla, Thomas Hagenlöv, fick sin hockeytillvaro ryckt ifrån sig i ett nafs. Han spåddes bli en NHL-mässig back och beskrivs av sina gamla lagkamrater som ”den bäste backen född 1974 i hela Sverige”.
I samband med en match i Delfinen i Luleå åkte han som 16-åring på en riktig skräckskada. Hagenlöv fick en tackling bakifrån, ramlade hårt in i sargen och bröt nacken.
Han hade lika gärna kunnat vara invalid i dag.
– Jag åkte in med huvudet i sargen och fick en spricka i en kota. Säsongen efter tränade jag bara utan att spela matcher. De trodde att det kanske skulle läka ihop så det skulle hålla. Jag hade hjälp av Yelverton Tegner i Luleå Hockey som hade lite kontakter i NHL. De tittade på plåtarna och tyckte att det var för riskabelt att fortsätta. Då fick jag sluta, säger Thomas Hagenlöv.
Minns du något av själva händelsen?
– Jag kommer ihåg det ganska väl. Det var mest att det gjorde jävligt ont. Det stack i benen och då blev man orolig. Men det kunde ha gått mycket värre än vad det gjorde. Man hade tänkt att det var hockey man skulle hålla på det. Det var tufft och det tog bra många år innan jag kom över det.
När hockeyn inte fanns längre så tog han jobb på i LKAB:s gruva direkt efter gymnasiet. Sedan flyttade Thomas Hagenlöv till Göteborg i 25-årsåldern för att studera.
Sedan dess har han hunnit med att bilda familj, fått jobb på Volvo och på sistone börjat involvera sig i sporten i hans hjärta igen. Nu som tränare för hans sons lag i Mölndal.
Han tar inte till särskilt stora ord när han talar om sin egen talang – men det gör däremot hans lagkamrater och tränare.
– Vi hade Sveriges bästa back född 1974. Thomas Hagenlöv. Han hade blivit grym. Om han inte hade spelat ännu så hade han i alla fall lagt av väldigt nyligt. Han var överlägsen i vårt lag, bland motståndare och på alla sådana där landslagsläger som han var på. En komplett spelare, säger Dennis Ejdeholm.
Han fortsätter:
– Jag är helt 100 på att han är den som hade gått längst.
Leif Ejdeholm var utomlands när han fick beskedet att Thomas Hagenlövs karriär var över.
Och det var ett tufft samtal att få som tränare.
– Han hade varit hos någon specialist och jag fick höra det via telefon när jag var i Spanien. Man grät då. Det var fruktansvärt. En sådan jävla bra spelare vet du… Det är inte klokt att man kan vara så dominant.
I dag är inte hockeyn alls lika stor i Kiruna längre. Då hade man Team Kiruna i den tidens motsvarighet till allsvenskan och fullsatta läktare.
Nu spelar Kiruna IF i hockeyettan och Kiruna AIF inleder i dag sitt kval till samma division – men staden pumpar just nu inte ut talanger i samma utsträckning som förr.
– Man hade helt andra förebilder. Jag var först och främst på alla Kiruna AIF:s matcher när jag var liten. Men framför allt från hopslagningen 1988. Då stod man i klacken med Team Kiruna-tröja och innan det i AIF-tröja. Man såg upp till killarna på isen – de var hjältar för en, säger Dennis Ejdeholm.