9 mars. Klockan är 23.03. Jag tar hissen från pressläktaren på femte våningen i Coop Norrbotten arena.
När jag kommer ner till bottenvåningen ser jag hur två spelare kommer ut ur gymmet – trots att Luleå Hockeys SHL-match varit färdig i ett par timmar.
– Äsch. Vi hade ändå inget att göra, sa Petter Emanuelsson då.
Det är ingen slump. Från alla håll och kanter inom Luleå Hockey låter det likadant. "Inga i föreningen tränar hårdare än bröderna Petter och Einar Emanuelsson".
De är oerhört ofta på hallen – eller i gymmet – även när tränarstaben försöker få dem att ta det lite lugnt.
29 mars. Klockan är 10.48. Isen i A-hallen är borta sedan länge. De nordamerikanska spelarna har åkt hem igen och de svenska spelarna har fått ledigt några dagar.
Alla utom tre spelare.
Bröderna Emanuelsson kör start och stopp inne i B-hallen och skjuter sedan på målvakten Joel Lassinantti.
Petter Emanuelsson passade säkert på att träna eftersom han senare skulle åka iväg med Tre Kronor?
Einar? Han kanske inte hade något att göra.
11 april. Klockan är 11.20. Luleå Hockey-spelarna sitter på konstgräset och stretchar. De har precis tagit ut sig maximalt efter ännu en dag med stenhårda fystester.
Einar Emanuelsson? Han njuter.
– Självklart är det jättekul att komma igång. Men det är skönt att ha gjort bort de här testerna nu, säger han.
Hur jobbigt är det?– Det är mer mentalt jobbigt. När man väl gör det så är det ganska skönt.
Det är första försäsongen som Einar Emanuelsson kör med SHL-laget. Och jodå, han är tävlingsinriktad.
– Det är kul att se hur det är. Det är många som riktigt bra. Det känns bra att se till exempel "Fabbe" på sista övningen (Karl Fabricius, som imponerade på en löp-övning). Då får man jämföra sig och se var man ligger.
Blir det lite tävling?– Självklart blir det lite så. Sen har alla olika grejer man är bra på. Men självklart vill man göra så bra som möjligt i alla grejer.
Alla i föreningen pratar om hur extremt mycket du tränar. Hur mycket kör du egentligen?– Inte tror jag att jag tränar så mycket mer än nån annan.
Schluta.– Jag tror det är många som tränar mycket. Det är nog bara att jag är på hallen mycket. Jag tror inte att jag tränar mer än nån annan.
De som säger att du kör så hårt har fel bild, alltså?– (Skratt) Ja, jag tror att de har en felaktig bild.
Den 20-årige forwarden imponerade stort under måndagens styrketester. Hans resultat? Bland annat 180 kilo i knäböj och 125 kilo i frivändningar.
– Det känns bra, säger han.
Det är väldigt mycket med tanke på att du bara väger 83...– Ja, det känns riktigt bra.
Einar Emanuelsson säger också:
– Jag är lite sån att när jag förbättrar mig så blir det väldigt roligt. Direkt när man känner att man blir lite bättre är det väldigt bra. Men det kan vara negativt också. Som nu, jag känner mig väldigt nöjd med styrketesterna. Men då har det varit en bit som jag satsat mycket på. Jag har varit lite sämre på de andra grejerna,
På tal om träningar... Det finns många roliga skrönor om när du växte upp i Kiruna.– (Skratt) Ja.
Sprang du till ishallen när ni skulle träna?– Det brukade jag göra då och då. När vi tränade på Lombia hade jag fyra kilometer ungefär. Ibland sprang jag både till och från. Det var lite olika, det berodde på hur var med skjuts och så. Men det var så att jag hade den turen att jag i Kiruna spelade med ett lag där många var intresserade. Vi var många i laget som sprang. Vi kunde springa och snacka med varandra.
Du sprang inte till Mattojärvi?– Det kunde hända på "Matto" också. Då var det lite längre, då var det kanske 6-7 kilometer.
Jag har hört att du tränade med "alla lag"?– Det är lite så när man växer upp på ett mindre ställe, man fick den chansen. När jag var lite tränade jag med lagen mellan 97 och 95. Men det var många som gjorde det.
Du tränade med tre ungdomslag?– Ja, jag brukade göra det när vi var små. Det har passat bra. Man har fått mycket istid.
Det stannar dock inte där. Bröderna Emanuelsson hade också en egen uteis på baksidan.
– Där var jag litegrann.
"Litegrann"? Hur mycket nötte du på bakgården?– Svårt att säga. Lite då och då. Man försökte vara där så mycket möjligt.
När du var 10 år och lirade med tre olika lag och sprang till och från träningarna – trodde du då att du skulle komma hit?– Självklart vill man gå så långt som möjligt. När man bor i Norrbotten har Luleå altlid varit något man sett upp till. Självklart har man alltid velat komma hit. Nu känns det riktigt kul att vara här.
Och var ser du dig själv om du fortsätter blicka framåt?– Självklart är NHL något jag alltid har velat nå. Men nu tänker jag bara på att jag vill göra det bra i Luleå. Jag trivs bra här och i Norrbotten. Jag vill bara göra bra ifrån mig här nu.