Det är i podcasten Sporthuset där C More-kommentatorerna Lasse Granqvist och Tommy Åström rankat SHL:s bästa arenor och placerat Coop Norrbotten Arena på sjunde plats, några steg före Skellefteå Kraft Arena som är på tionde plats. Detta får i gång en diskussion om arenorna och hur det var förr i tiden.
Granqvist som jobbat länge i branschen minns hur det var på 90-talet när Luleå var ett av de hetaste lagen och hur det kunde vara att komma till Delfinen.
– Luleå på något sätt är det här klassiska med björngapet, en imponerande klack och så vidare, säger Tommy Åström innan Lasse Granqvist tar vid.
– Det var alldeles för ofta en tandlös björn. Det har varit lite Mowgli där uppe. När Mowgli ska ryta i som en björn på julafton blir det ju liksom så. I mitten på 90-talet var ju Luleå, det var ju magisk atmosfär där uppe. Det måste varit ett av de tuffaste ställena att komma och lira på. Det var galet tryck där uppe och man kände att baske mig alla var björnar. Det satt 6 000 björnar där på läktaren och man var livrädd att gå och jobba. Man var tvungen att gå genom ståplats upp under taket där. Då fick man sig ett par gliringar för att man sagt något dåligt i radiosändningen dessförinnan, säger Granqvist och fortsätter:
– Sedan tycker jag att man har tappat det där. Björngapet är ju kvar och det sprutar lite eld. Man har tappat trycket men jag tycker att man är på väg tillbaka. Jag tycker att den här säsongen har öppnat dörren igen. Jag är väldigt svag för Norrbotten själv. Jag har en god koppling dit, är förtjust i Tornedalen och de fåtal gånger i livet jag har varit där. Jag tycker de är litegrann på gång. För mig är det inte så sensationellt att man är före Skellefteå.
Med i podden finns Djurgårdens sportchef Thomas Johansson som gör sin jämförelse mellan arenorna i Luleå och Skellefteå.
– Jag tycker ändå att man i Luleå har lyckats skapa lite de här ytorna. Man har någon restaurang ovanför sin klack där. De har en supporterbar precis bakom. Jag tycker ändå att man har ett ganska bra upplägg på sin arena. Det måste jag säga. I Skellefteå upplever jag det som att man går och sätter sig för att titta på hockey. Sedan går man iväg och gör allting på andra sidan. Det finns inga möjligheter till att finnas kvar i själva arenan på något sätt, säger han.