Det var en svår skada han hade haft, men Mario Kempe kände sig optimistisk när han i slutet av november förra året kom upp till Luleå.
– Rehabiliteringen efter operationen hade gått bra och jag klarade alla tester. Mina testresultat var faktiskt lika bra som innan jag skadade mig. Jag kände mig också redo, säger Mario Kempe och tillägger:
– Så jag hörde av mig till dem och sa att jag var beredd att komma om de fortfarande ville ha mig. Men det blev inte bra. Tyvärr.
Han fick mycket speltid i sina första matcher, kanske för mycket, och det var först i början av januari när de mötte Timrå som Mario Kempe insåg att något var fel.
– Jag har en hög smärtgräns och hade fått höra att jag troligtvis skulle ha ont i början. Alla jag pratade med sa det. Så jag trodde det jag kände var normalt, och jag ville ju hjälpa laget, som var i ett utsatt läge (de låg på nionde plats i SHL när han anslöt), säger han.
– Jag kunde ju också ta mig runt där ute. Jag minns en match mot Skellefteå. Jag vet inte hur många värktabletter jag tog innan den, och jag hade tejpat benet så att det skulle vara i ett rakt läge. Men jag kände att jag kunde åka ifrån vem som helst även om jag inte kunde trycka ifrån ordentligt. Jag skapade också mycket chanser i början. Med lite tur hade jag haft tio till tolv poäng. Fast när det gjorde som ondast i knät tror jag att en junior hade bidragit mer än vad jag gjorde, fortsätter han.
Att försöka var självklart för honom.
– Jag försökte hitta ett sätt kunna bidra, även om jag bara hade ett fungerande ben. Jag fick kämpa för att ta mig igenom vissa matcher och i några kunde jag bara göra några få byten. Jag borde ha kollat upp vad smärtan berodde på tidigare. Men jag ville så gärna spela och hjälpa laget vinna matcher, säger han.
Vad var det egentligen som hände med knät?
– Jag vet faktiskt inte riktigt, men jag kunde inte ens ta mig upp ur en stol själv, utan behövde hjälp även med en så enkel sak.
– Jag rörde mig på ungefär samma sätt som min morfar gör. När det var landslagsuppehåll åkte jag ned till Stockholm och röntgade knät. Det visade sig att jag hade fått en stressfraktur, knäskålen hade delats på mitten. Så det blev operation direkt. Det var tur det upptäcktes då och att jag inte fortsatte försöka säsongen ut. Om jag gjort det och inte blivit opererad förrän i sommar så hade den här säsongen kanske också varit förstörd. Men det var inget roligt besked att få, fortsätter han.
Han fick dessutom skit från en del supportrar.
– Jag har alltid känt att supportrarna gillat mig där jag spelat, men det har känts annorlunda här. Det är många som har varit besvikna och en del har skrivit taskiga grejer till mig i sociala medier. Fast det är kanske något man får räkna med händer när man är i den här branschen. Jag får vara glad att det dröjde så länge innan det hände mig, säger han.
Mario Kempe har spelat hockey på en hög nivå i många, men varit förskonad från allvarliga skador, tills han fick den där smällen som gjorde att både ledbandet och korsbandet i hans ena knä gick av.
– Det här det tuffaste jag har gått igenom och jag har mått väldigt dåligt. En del hade säkert gett upp om de varit i min ålder och fått en sådan skada. Men jag älskar hockeyn för mycket, hela mitt liv har kretsat kring den, och jag hoppas kunna fortsätta spela till mina sena 30 eller tidiga 40, säger han.
Den 34-årige forwarden har inte kunnat pressa sig på det sätt han är van vid att göra under försäsongen, utan han har tvingats anpassa träningen.
– Jag kommer kanske aldrig att bli lika bra som jag var innan jag fick problem med knät. Men läkaren som opererade mig har garanterat att det kommer hålla och jag tycker det har känts bra när jag varit på is. Så jag är hoppfull, säger Mario Kempe och tillägger:
– Förhoppningen är att jag ska vara redo till premiären. Skulle det sedan visa sig att jag inte är det så får jag väl ge det några veckor till. Vi kommer inte att göra om samma misstag igen.
Du har spelat både som ytter och center under sin karriär. Vilken position föredrar du att spela på?
– Jag bryr mig inte så mycket. Jag gillar att spela center, och vara den som tar upp pucken och styr tempot. Jag gjorde det också bra i den rollen när jag spelade i NHL och KHL. Jag spelade ytter innan jag flyttade utomlands, men det är en evighet sedan. Bortsett från en säsong i Modo var jag inte heller speciellt bra. Men jag spelar där tränarna vill ha mig.