Vi träffar den 35-årige forwarden från Övertorneå i ett ödsligt Coop Norrbotten Arena onsdagen efter den där förlusten som det fortfarande deppas över i Luleå.
Bara några timmar innan det kommer ut att han har bestämt sig för att lämna klubben.
– Att kämpa så länge som vi hade gjort, och vara så nära, men ändå inte vinna. Det var verkligen brutalt, säger Linus Omark och fortsätter:
– Jag har aldrig upplevt en tomhetskänsla som den jag har nu.
– Jag önskar att vi hade fått spela om den sista perioden. Jag har inte sett matchen i efter hand. Men det kändes som att vi tokdominerade de tio första minuterna, vi hade ju också en puck i stolpen. Om det blivit mål då så hade de aldrig rest sig, tillägger han.
Han känner samtidigt att han gjorde vad han kunde.
– Jag hade inga krafter kvar efter slutsignalen, säger Linus Omark.
Du var ändå hård mot dig själv när vi pratades vid efteråt.
– Jo. Men det var ett otroligt tufft slut, och just då var det mycket känslor, säger Linus Omark – som sa att det kändes som att han hade svikit en hel stad när han såg Linus Johansson lyfta den pokal han drömde om att hjälpa Luleå Hockey vinna.
Han grämde sig även över att inte kunna ge sin dotter den guldhjälm han hade lovat henne.
Det är många som har skrivit uppmuntrande inlägg till honom i sociala medier.
– Jag såg en bild någon hade lagt upp efter den sista matchen, men det gjorde för ont, och jag har faktiskt inte varit in och kollat något mer efter det, säger han och fortsätter:
– Det tog tre dagar innan jag orkade kolla igenom alla meddelanden som vänner och bekanta hade skickat, men jag har försökt att rycka upp mig, och nu kan jag i alla fall le igen.
Han bryr sig inte om de klubbrekord han har slagit och silvermedaljen hänger på en krok vid hans plats i omklädningsrummet.
Fast han ångrar inte att han återvände.
Jag har uppfattat dig som glad och harmonisk varenda gång jag träffat dig.
– Det har varit en otroligt rolig säsong. En lagsammanhållning som den vi haft har jag aldrig upplevt tidigare, det har inte varit en enda dispyt, säger Linus Omark – som gladdes över att Stefan Nilsson och Ulf Engman gick med på att värva Sami Lepistö.
Det har varit vänner sedan de spelade ihop i den ryska ligan och det var han som övertalade finländaren att komma och hjälpa dem när de hade backbrist.
– Det första jag gjorde efter den sista matchen var att tacka honom för att han kom hit och gav oss chansen att vinna, säger Linus Omark.
Han uttryckte innan säsongen en viss oro för att han inte skulle få den frihet han behöver ha för att få ut sitt max.
Men han tycker att samarbetet med Thomas Berglund har fungerat bra.
– Han har, i perioder, tjatat mycket på mig. Det har framför allt handlat om detaljer i det defensiva spelet, säger Linus Omark och fortsätter:
– Ibland har jag undrat om han aldrig skulle ge sig.
– Men det är den där noggrannheten som gör honom till en så bra tränare. Han har också en stor del i att det gick så bra som det gjorde. Sedan har han fått anpassa sig lite, precis som jag, tillägger han.
Han kallades diva och uppmanades att jobba hårdare.
– Min fru brände upp det. Det var kanske också lite väl tidigt, vi var ju bara fem matcher in på säsongen, och så dåligt hade vi faktiskt inte spelat. Men det ska vara höga krav här, säger Linus Omark – som gjorde 25 mål, 50 assist, gick plus 18 – och slog flera av Stefan Nilssons, Mikael Renbergs, Linus Klasens och Tomas Surovys gamla klubbrekord.
Sedan tillägger han:
– Jag vet inte varifrån det kommer, men jag hoppas att jag har bevisat att jag inte är en lat diva. Jag har haft något som har hållit ned mig nästan hela säsongen, i finalen hade jag exempelvis problem med ljumskarna. Fast jag har inte missat en enda match, och varit först i ledet på varenda träning.