Luleå Hockey har haft en del duktiga backar genom åren. Jag är lite för ung för att minnas en sådan som Timo Jutila, och tänker framför allt på Janne Niinimaa, som var så dominant den där säsongen man slog ut Djurgården i kvartsfinalen, för att sedan förlora med 3–4 i matcher i semifinalen mot Skellefteå. Men frågan är om Erik Gustafsson inte är bättre.
Sportchefsduon Stefan Nilsson och Ulf Engman fick offra en stor del av sin spelarbudget för att få honom. Närmare 250 000 kronor i månaden. Vilket gick att räkna ut när hans bötesbelopp efter den där tacklingen på James Wright offentliggjordes. Det är mycket pengar. Förstås. Men han är värd varenda krona. Jag minns knappt sist jag såg Erik Gustafsson göra ett misstag. Det trots att han ofta spelar över 25 minuter per match. Och det är ingen slump att den där ängsligheten som kostade Luleå så många poäng förra säsongen är borta.
För den 30-årige backen sprider ett lugn och är en sådan där spelare som gör alla runt omkring honom bättre.
Se bara på backpartnern Jesper Sellgren, som spelade i allsvenskan förra säsongen, men mycket väl kan spela i NHL redan i höst.
Efter en småtrög start med bara tre poäng på sina tio första matcher har Erik Gustafsson också börjat bidra mer offensivt.
De senaste tio matcherna har han faktisk gjort hela nio poäng.
Vilket gör honom till Luleås tredje bästa poänggörare.
Och även om Jack Connolly, Petter Emanuelsson, Robin Kovacs, Niklas Olausson och Joel Lassinantti i perioder också spelat riktigt bra ishockey så är jag säker på en sak.
Luleå hade inte lett serien om det inte vore för Erik Gustafsson.
Inte en chans.
Därför förvånades jag när jag ögnade igenom Rikard Grönborgs trupp till Beijer hockey games och inte hittade hans namn.
Jag tycker att Erik Gustafsson borde vara given i den svenska VM-truppen, om nu inte Rikard Grönborg har en massa NHL-backar på ingång vill säga.
För på den här sidan Atlanten finns det inte många svenska backar som håller lika hög klass.
Om ens någon.