Det är söndag kväll och den avgörande matchen mellan Sverige och Frankrike har just gett Damkronorna en OS-plats. Under ishallens läktare i Luleå brister den smittskyddsbubbla som inneslutit kvalspelet. I en klick samlas franska spelare, familjer och fans för att gråta och kramas. I en klick samlas deras svenska motsvarigheter för att jubla, fira och i åtminstone ett fall hångla. Uppför en trappa kommer en man med välansat skägg studsande bakom ett leende som fyller korridoren från vägg till vägg.
– Jag kommer just från omklädningsrummet. Fy fan, vad härlig stämning. Och hela arrangemanget här, alla lag har älskat att spela i Luleå.
Johan Stark tog över som generalsekreterare på Svenska ishockeyförbundet efter Tommy Boustedt för ganska precis 13 månader sedan. Stora skor att fylla, på ett sätt. På ett annat, inte alls. Eftersom den tidigare ledningen fått utstå skarp kritik för att man inte verkat bry sig om sin damverksamhet räcker det för Stark att vara på plats under de tre viktigaste matcher som ett svenskt damlandslag spelat sedan han tillträdde för att framstå som inkluderande och icke-normativ.
Men det är inte hela sanningen. Stark vill förändra hur sporten hanterar sina damer.
– Vi startade arbetet i februari och fram till nu har vi gjort en kartläggning av normerna inom ishockeyn – både över landet i stort och i vår egen verksamhet. Det kan jag säga att den är ingen rolig läsning, säger Stark.
Det låter som att dina företrädare gjort många fel?
– Äh, det här handlar inte om att skuldbelägga. Däremot måste vi bygga insikter och hårda fakta, annars kommer vi aldrig vidare. Vi vill ha fler ishaller, kan vi bredda sporten är det naturligtvis ett starkt argument mot kommuner och regioner i den debatten. Till exempel.
Johan Stark kommer ursprungligen från basketsporten, närmare bestämt Ockelbo. I Sverige har basketen i mångt och mycket gått i bräschen för jämlikhet och inkludering, och med bland annat det i bagaget var en av Starks första arbetsuppgifter solklar: Gör ett omtag på hela dam- och flickfrågan inom svensk ishockey.
För svensk damhockey 2021 är något av en självmotsägelse. Samtidigt som klubbarna i allt högre grad satsat och skapat vettiga verksamheter för sina damspelare så har landslaget under lång tid omgärdats av kritik och sjunkit allt djupare ner i dyn. Interna stridigheter, öppna konflikter mellan förbundskaptener och spelare, förbundsanställda som påstås se damerna som i bästa fall ett nödvändigt ont – och dessutom svagare än någonsin, rent sportsligt. För inte nog med att Damkronorna åkte ner i b-VM – försöket att ta sig därifrån har ställts in på grund av pandemin.
– Jag snackade med vår förbundskapten ”Uffe” Lundberg och frågade vad de egentligen behöver för att ta sig till OS. Resurser är ju inte ett problem, på de här nivåerna, det handlar ju bara om att bestämma sig. Det är samma som här i Luleå. När de bestämde sig hände det grejer – eftersom det både finns resurser och kunskap, säger Johan Stark.
Jag bedömer att det varken funnits särskilt stort intresse eller vilja från förbundet att utnyttja klubbarnas kompetens tidigare.
– ”Uffe” har extremt tät kontakt med SDHL-föreningarna. Vi har inte så stora spelarvolymer, vi måste jobba mycket närmare varandra och ta hand om spelarna tillsammans. Det är en resa att göra, men vi jobbar stenhårt för att få bort alla vattentäta skott mellan landslaget och klubbarna.
Vad betyder OS-platsen för er?
– Det här är så enormt jävla viktigt för oss. Det har varit jättemycket negativt, vi behöver få in lite goa känslor. Det är en sak att vi lägger ner resurser och jobbar med vår dam- och flicksatsning 2030 – men det är ju så långa perspektiv. Vi behöver verkligen det kortsiktigt positiva också.