Två dagar i veckan jobbar Marcus på Örnäsets dagverksamhet med sin blogg som mestadels handlar om ishockey. Han har stenkoll på spelare, tröjnummer, datum och gör också egna analyser.
Första året i Marcus liv övernattade familjen 125 nätter i en vårdsal.
Marcus föddes med en svår CP-skada och när han var sex månader gammal var de nära att förlora honom.
– Storasyskonen fick komma ner till Uppsala där han opererades för att kanske ta adjö av Marcus, berättar hans pappa Lasse Persson.
I dag, 24 år senare, har Marcus upplevt många jobbiga och allvarliga sjukdomsperioder. Men nu är han inne i en bättre period och ägnar den mesta lediga tiden åt ishockey. Sporten han förälskade sig i redan som sexåring under lockoutsäsongen 2004/2005 då spelare som Steve Staios, Manny Fernandez, Justin Williams och Tomas Holmström gästspelade.
Marcus och hans pappa Lasse delar det stora intresset och har under pandemin fått umgås mycket då Marcus tillhör riskgruppen.
Anekdoterna är många och humorn är alltid närvarande.
– Vi skojar mycket för att klara de tunga grejerna. Vi har nyligen varit i Umeå och gjort en behandling med botoxinjektioner som de sticker in i musklerna för att tidvis förlama dem. Det tog lite på krafterna så du var lite låg för några veckor sedan, men nu är du på gång igen, säger Lasse och tittar på Marcus som nickar.
Vad betyder hockeyn för dig Marcus?
– Allt. Allt och lite till, säger Marcus.
Lasse fyller i:
– Det finns ett gammalt citat av Alexander Ovechkin som lyder "Hockey är inte allt, det är det enda". Och det är så det är för Marcus.
Första gången han kom i kontakt med hockey var när storebror Robin spelade. Han gav hockeykort till Marcus och ett intresse började växa fram, men det var inte Luleå Hockey som var favoritlaget då.
– Marcus hade en gul permobil och höll på HV71 till en början för deras gula dräkter. Då ordnade Mats på lekterapin, mitt stora stöd i livet som jag kallar honom, en idolbild på Stefan Liv. Där någonstans började det, säger Lasse.
Marcus tar sig fram med en permobil som han styr med huvudet. Han tar medicin i tablettform fyra gånger per dag för att minska rörelserna och smärtan. Han har också en baklofenpump inopererad i magen som ger medicin direkt till ryggkanalen.
– Jag brukar beskriva det som ett taggigt EKG och att medicinen göra så att det inte blir lika taggigt. Det har med hans rörelser att göra, förklarar Lasse.
Sjukhusbesöken är många och ibland långa.
– Av någon anledning har vi haft tur att det varit uppehåll i hockeyn när hans operationer är, men du missade en match 2017 och när du var tillbaka så sitter du här uppe och säger:
– Nu är jag hemma igen, fyller Marcus i.
– Det är så det är. Det finns tre hem: Sunderbyn där vi bor, sjukhuset och här. Jag vill inte vara den som rangordnar dem utan det får du göra Marcus.
– Delfinen är etta, hemma är tvåa och trea är sjukhuset, säger Marcus.
Flera gånger under intervjun nämns hans mamma Berith.
– Marcus fick en tuff start på livet och en gång i tiden var sjukan först. Men du har mamma Berith, hon är bra och har kämpat för dig i alla år. Det har vi alla gjort men det är hon som hållit oss ovan ytan, säger Lasse om sin fru.
Marcus och Lasse har sin plats ovanför H-läktaren. Spelar herrarna och damerna samtidigt brukar de ha med sig en dator för att kunna se båda matcherna.
Marcus och Lasse har räknat hur många matcher han sett och siffran ligger på 310 inför den här säsongen.
Han ses som damlagets största supporter.
– Det är tack vare Fredrik Gläder, säger Marcus.
– Ni kallar varandra för vadå?, frågar Lasse.
– Han säger alltid tjenare chefen till mig. Och så säger jag samma tillbaka.
Även fast Glader inte är kvar i klubben längre blommar relationen fortfarande.
– Han har varit hem till oss några gånger och fikat och ätit middag. Han har blivit mer än en hockeypolare. Anledningen till att Marcus fastnat så mycket för damer är för att han får tillbaka så mycket, berättar Lasse.
En annan person som betytt mycket för Marcus är Johanna Fällman som tidigare har jobbat som assistent för Marcus.
– Hon har alltid stannat upp där nere och pratat med Marcus, säger Lasse.
– Karvinen och Emma Nordin också, säger Marcus som fått en klubba från Michelle Karvinen som är en kär ägodel.
På herrsidan finns också tydliga favoriter.
– Janne Sandström, säger Marcus.
När Janne gjorde sin sista match i Luleåtröjan 2018 var Marcus självklart på plats.
– Efter slutsignalen gick fansen ut på isen för att hylla honom. Alla stod framför honom så Marcus åker runt med sin permobil vid sidan om. Någon knackar på Jannes axel och pekar på Marcus. Han vänder sig om och min tolkning är att det är då Janne inser att det är över. För han har träffat Marcus så många gånger efter matcher genom åren, säger Lasse.
– Hans tröja ska upp i taket, säger Marcus.
Lasse fyller i:
– Det är bara en fråga om när. Han själv tycker nog det är lite pinsamt, men det är klart den ska upp.
Under intervjun går Robin Jonsson förbi. Den tidigare Luleåbacken jobbar numera som ungdomstränare i klubben och kommer ut från kontoret.
– En gammal legend, säger Marcus och minns tillbaka till 2015.
– Robin var på lekterapin på Sunderbyn och fotografen ville ta en bild på honom i bollhavet. Efter det spelade han inte nå mer på grund av ryggproblem. Vi brukar skoja och säga "Det där jävla bollhavet". Den gången gjorde han också säsongens enda mål. Det var när han mötte Marcus i bordshockey, säger Lasse och båda skrattar.
Marcus vill prata om Mikael Renberg och den förbjuda övergången han gjorde till Skellefteå 2007.
Lasse börjar berätta:
– Det är för många ett känsligt ämne men Marcus vill att vi ska prata om honom för Micke är ett hjärta hela han. Sedan finns det folk som tycker annat men han har alltid varit snäll med oss. Han kom alltid ner och vinkade till oss där vi satt i hörnet. Det fortsatte han med även när han spelade i Skellefteå med då blev mottagandet annorlunda. Vad gjorde du då, Marcus?
– Jag sträcker ut tungan, säger Marcus.
Varför?
– Han var en svikare.
Trots att kaptenen bytte klubb fortsatte han bry sig om Marcus.
– Det finns en bild på Marcus och Micke när de går hand i hand utanför lekterapin när han var liten. När vi träffade Renberg under Tobias Forsberg-matchen kom han ihåg Marcus. Då blir man glad, säger Lasse.
Marcus har också blivit bra kompis med Elias Fälth. När backen var skadad såg han matcherna tillsammans med Marcus och när lämnade Luleå lovande han Marcus en sak.
– Han sa att han skulle skicka upp en guldklubba till mig när han vunnit.
2016 vann han tillsammans med Frölunda och höll sitt löfte.
– Det var en hälsning och hans autograf på, säger Marcus.
Det är många spelare och ledare som betytt mycket för Marcus genom åren.
– De vet ofta inte hur mycket de betyder. Jag pratade med Jonte Hedström på lekterapin för många år sedan och jag sa att ni fattar inte vad ni gör för de här barnen och oss föräldrar, säger Lasse som får tårar i ögonen.
Rösten blir skör och han får ta några djupa andetag innan han fortsätter:
– Just där och då har ditt barn inte ont. Just där och då kan jag släppa oro och rädsla, känslorna som hela tiden far inom mig när jag har mitt barn på sjukhuset. Jag blir så glad varje gång något lag är på lekterapin för jag vet precis vad det betyder för alla barn och föräldrarna. Jag hoppas att spelarna förstår att det inte bara gör en grej. Det är en jättegrej som är otroligt minnesvärd.
Efter ett nästan två timmar långt samtal ska Marcus hem och vila några timmar innan han återvänder till hallen igen för att se damerna försöka ta sig till final.
– Marcus har varit väldigt sjuk och att komma hit har varit syre. Vid något enstaka tillfälle har jag gått hit utan Marcus men vad ska jag hit och göra här då?, säger Lasse och fortsätter:
– Det har verkligen blivit vår grej. Det går inte kolla hockey utan dig, Marcus.
Hur skulle du fira ett SM-guld på herrsidan med tanke på att det var så länge sedan klubben vann?
– Det blir vita jeans i stadsparken va?, frågar Lasse.
– Jo. Jag hade det 2019 när vi firade damerna, säger Marcus.
– Vi kan inte gå på guldfest då det är trångt och stökigt och drar ut på tiden, men vi är med och firar mentalt. Vi får ta vår lilla buss och åka runt, vifta med flaggan och tuta så alla vaknar, säger Lasse.