De är kvar i Luleå i några dagar till. Men sedan drar Ronja Savolainen och Anna Kjellbin till Nordamerika för att spela i den nya damligan.
Vi träffas för en lunch i centrala Luleå en höstdag som är solig, lovande och iskall. Det är nästan exakt en månad till äventyret i Nordamerika ska börja.
Ronja Savolainen och Anna Kjellbin, som är sambos utanför isen, har de tre senaste säsongerna spelat tillsammans i Luleå Hockey/MSSK.
Nu är backarna redo för sin första säsong i den nordamerikanska ligan PWHL. Den första damligan inom hockeyn som erbjuder löner som spelarna kan leva på.
Savolainen, 26, ska spela för Ottawa Charge och Kjellbin, 30, för Montreal Victoire.
Och första seriematchen blir speciell för duon. Lördagen den 30 november möts deras lag i Montreal i premiäromgången.
– Jag visste inte det. Det är ju kul, jag tror vi har några träningsmatcher mot varandra innan det, säger Ronja Savolainen och fortsätter:
– Det är såklart jättekul. Det blir ju lite Sverige mot Finland-vibe. Men det kommer vara en helt annan typ av nivå. Vi får se till att Ottawa tar hem vinsten, va?
Anna Kjellbin ler bara och säger:
– Vi får se. Den som lever får se.
Men Savolainen kunde ha spelat några matcher för Luleå i höst. Som forward.
Klubben ville ha in Ronja som Reece Hunts tillfälliga ersättare, forwarden som skadade sig och är borta hela säsongen.
– Det gick ju inte för jag hade kontrakt (med Ottawa). Där står det att jag inte får spela för en annan professionell hockeyliga, säger Ronja och tillägger:
– Jag var ju på och hade jättegärna hoppat in som forward. Det skulle ha varit jättekul och en bra förberedelse. Men det gick ju inte för jag hade kontrakt.
Det är inte bara i hockeyrinken som livet förändras. Nu kommer de att spela i olika lag igen.
– När draften skulle vara i sommar, var worst case-scenariot att en hade hamnat i Kanada och en i USA. Det hade varit en lång flygresa emellan. Nu hamnade vi båda i Kanada, säger Anna.
Ronja tar vid och säger:
– Nu är det två timmar med bil. Det är ju hyfsat nära så om man har en ledig dag och känner att man har energin att kunna åka så är det ju... Ja, varför inte? Men det är klart, det kommer ju bli en annan typ av inställning. Allt funkar ju bara man vill och ser till att göra det. Det är ändå kul för samtidigt har vi pratat om att båda har sin egen karriär. Man ska inte stoppa någon från att göra det.
Anna håller med.
– Man måste fortsätta kunna satsa på sin egen karriär även om man är ett par. Vi har ändå haft två år på distans och nu har vi varit sambos i tre år. Nu blir det distans igen, så någonstans har vi gjort det förut, säger hon.
Men på ett sätt har de redan börjat sakna Luleå.
– Det som känns tråkigast är att vi har en lägenhet här som vi älskar. Den har alltid varit vår och den har alltid varit mysig att komma hem till och nu kommer man inte att ha det. Men samtidigt är det ju något man kommer att se fram emot i framtiden och kanske kunna köpa en lägenhet i Göteborg. Det har vi alltid drömt om. Men försöka behålla lägenheten här så länge det går. Så att man ändå alltid har ett hem att komma till, säger Ronja.
”Det är ju overkligt att tänka att jag ska spela i en NHL-rink där kapaciteten är 20 000. Det låter ju jävligt orimligt”, säger Ronja Savolainen inför säsongen i Ottawa.
Nu blir ligaspelet mer som när Damkronorna och Finland möts. Det är inte så lätt, men ändå roligt att möta sin sambo som spelar för ett annat land.
– Det är kul. Vi är båda backar så vi möts ju inte jätteofta på plan. Sen har du dina offensiva raider ibland och då möts vi, säger Anna och fortsätter:
– Det roligaste när vi möter varandra är att vinner jag eller Sverige då, så är Ronja ganska bra på att skilja på det. Så hon är glad på min skull och vi kan ha ett gött snack efter. Men när Finland vinner då är jag sur och då kan jag vara sur i några dagar. Så det är väl det som är lite...
Ronja skrattar och säger:
– När matchen är slut. Då släpper jag det. Det är klart jag är irriterad inne i omklädningsrummet, men när jag ska träffa henne så vill jag inte ta hennes lycka. Nu säger jag inte att du tar min lycka.
Anna fyller på:
– Nej, men jag börjar ju lära mig av det. Jag blir jäkligt tjurskallig alltså. Det kan jag vara öppen med.
Även under spelet har Ronja lättare för att stänga ute saker.
– Man går ju in i sin bubbla och då tänker jag ju inte så mycket på planen om vem jag möter eller vem jag ska ge en extra tackling till. Det är många gånger om någon kompis försöker prata med mig, jag är liksom i min egen värld. Även fast jag är väldigt skojsam och tycker om att prata. Men det är kanske mer med mina egna lagkamrater, med motståndarlaget är jag ganska tyst, säger Ronja.
Du är svår att trashtalka då?
– Jag skrattar ju bara för att det är som att jag inte lyssnar. Då blir de bara mer irriterade. Det är ändå ganska skönt att man hamnar i sin egen bubbla.
Däremot har Ronja koll på sin sambo när de möts i landskamper.
– I båset brukar jag kolla mycket när du spelar om vi inte är på isen samtidigt. Man blir ju ändå stolt. Framför allt nu när hon är lagkapten också. Det blir ju extra kul att följa. Men det är klart att man tänker lite extra: ”Fan, vi ska inte förlora mot de där”. Då får hon som kapten kämpa lite, säger Ronja och skrattar gott.
Om någon skulle tackla henne i landslaget hur skulle ni reagera då?
– Jag tror du reagerar på ett annat sätt än vad jag gör, säger Ronja.
Anna fyller på:
– Ja, men det var ju när vi spelade här i Luleå. Då fick Ronja en ful tackling och då var vi i samma lag. Då låg du kvar på isen och när de skulle bära av dig tappade du benen typ. Nästan som att du svimmade av lite. Då skulle jag in i nästa byte och blev förbannad. Då stod jag på tekningen bredvid hon som hade gjort det. Då slashade jag av hennes klubba. Då kan det bli personligt så, säger hon fortsätter:
– Men jag vill Ronja all framgång. Jag vill att hon ska prestera och utvecklas och allt det. Sen vill jag dock vinna mot henne och hennes lag. Man får försöka särskilja det.
Anna Kjellbin är redo för det nya äventyret i Montreal. ”Vi har spelat i SDHL i så många år. Du har spelat i åtta och jag har spelat i femton år. Man ser det här som en chans och en möjlighet att få träna och spela mot de bästa i världen”, säger hon.
Det nordamerikanska äventyret väntar. Backduon säger att de inte har så bra koll på sina nya hemstäder, men de har varit kvar i Luleå och med lite hjälp av förre damtränaren Jens Själin förberett sig inför säsongen.
Anna säger:
– Det har varit sommarträning gånger två så man har kanske först nu börjat inse. Annars har man varit i sin träningsbubbla och tränat på här nu i några månader. Men nu tror jag att vi börjar inse när vi dels håller på att städa ur lägenheten och man inser att det är bara några nätter kvar här för mig. Då börjar det kännas mer verkligt. Man har nog inte riktigt förstått vad man har gett sig in på förrän nu.
De har tränat i Luleå både på gym och med Luleås hockeygymnasie, damlaget, J18- och J20-lagen under hösten.
– Man tar det som ett äventyr och något som man kommer kunna ha med sig hela livet. Och sen om det blir något som man inte trivs med så är det förhoppningsvis så att man kan komma tillbaka hit. Men det är klart, jag vill inte ångra något i livet. Jag tror det här kommer vara en häftig upplevelse att få spela med och mot världens bästa spelare. Och framför allt en helt annan hockeykultur också. Man är tacksam att man har fått uppleva en fin hockeykultur här i Luleå som man ta det med dit. Det är ganska likt, säger Ronja och fortsätter:
– Det är också läskigt. Jag älskar Luleå. Det är lite sorgligt att packa sin lägenhet och inte veta när man kommer tillbaka. Det är många minnen. Man trivs så bra här. Det kommer att vara tråkigt, men också något som kommer vara väldigt spännande.
Ronja har precis avslutat sin mening och Anna fortsätter:
– Jag tror att mycket är vad hon säger med: att man inte vill dö nyfiken. Utan man har fått den här chansen och man vill verkligen ta den. Och någonstans försöka tänka att Luleå som vi har blivit väldigt fästa vid, det finns alltid kvar. Att försöka ha den approachen.
Ronja Savolainen.
I början på nästa vecka åker de till Södertälje för att spela landslagsturneringen där. Och nästa söndag går flyget till Nordamerika. Träningslägren börjar den 12 november.
Ni lämnar Luleå, men dörren är inte stängd för att komma tillbaka?
– Nej, nej, säger Ronja.
Anna fyller på:
– Nej, absolut inte. Du har ju varit här mycket längre än jag har varit, men att spela och bo i Luleå är något helt annat. Jämfört med vad man har varit med om.
Ronja tar över och säger:
– Det är väl därför vi försöker hålla i lägenheten så länge som möjligt för att... Det är klart att jag önskar att jag någon gång får komma tillbaka och spela inför de bästa fansen. Plus att Luleå är ju mitt andra hem så man kommer nog alltid vilja ha någonting här.
Du blev vuxen här på något sätt?
– Man har ju vuxit och man har lärt sig allt inom hockeyn och allt utanför hockeyn här borta. Det är väl därför det känns extra mycket som ett hem. Jag tycker det är mer hem här än i Finland faktiskt. Jag älskar Luleå, säger Ronja.
Anna är hockeyfostrad i Mölndal och Luleå var den tredje storklubben hon spelade för i Sverige.
– Jag var i HV och Linköping när de satsade, men det här är något helt annat. Det är en helt annan nivå på satsning och förutsättningar här uppe i Luleå. Det vore väl väldigt dumt att stänga någon sån dörr. Den är verkligen öppen.
Frölunda har inlett en storsatsning på damsidan och Anna svarar inte riktigt på om klubben har försökt värva henne de senaste säsongerna.
– Jag har alltid hejat på Frölunda, men det har ju varit på herrsidan liksom, säger hon.
Ronja frågar:
– Fast inte mer?
– Nej, inte mer, säger Anna.
Hon tittar på sin sambo.
– Nu är det Luleå. Jag har lärt dig, säger Ronja och skrattar gott.
De har varit sambos i Luleå, men nu kommer Ronja Savolainen och Anna Kjellbin att bo och spela i olika städer. ”Man måste fortsätta kunna satsa på sin egen karriär även om man är ett par. Vi har ändå haft två år på distans och nu har vi varit sambos i tre år. Nu blir det distans igen så någonstans har vi gjort det förut", säger Kjellbin.