Viktiga veckan? Ja, i någon mån. Trean Luleå möter ettan Färjestad och tvåan Skellefteå inom loppet av två dagar och här nånstans får vi väl säga att årets herrlag hade alla möjligheter att cementera sig i toppen. Bra resultat skulle innebära fortsatt placering i den absoluta tabelltoppen, segrar skulle skicka en tydlig signal om att laget är på riktigt och sannolikt skapa en liten tidig lucka till platserna utanför topp sex.
Så. Vilka intentioner fick vi se?
Ja, inte är det här ett lag med spelare som gömmer sig när verkligheten kallar.
Att Omarks kedja fortsatt var bra utan att göra poäng var väl mer eller mindre givet. Att kombon Pasic, Kempe och Shinniminn plötsligt skulle tappa sin trollmoj (tack, Peps) var osannolikt. Men resten, då?
Jag har ju varit lite kritisk till Jack Connolly hittills, fullt befogat, för den amerikanske klippgrävlingen har inte riktigt haft en så stor offensiv influens som vi vant oss vid. Visst, han har aldrig varit någon potentiell poängkung, men då lägena uppenbarat sig har han greppat dem i flykten och oftast gjort något vettigt av dem. Det har varit smått med det hittills.
Connollys svar? Han spelade fram sina kedjekamrater till var sitt friläge redan i första perioden.
Jag var lite elak mot Jonas Berglund i vår hockeypodd ”Inget halvvägs” senast. Jag hävdade att han inte var det bästa alternativet för att få offensivt talangfulla juniorer att blomstra till sina rättmätiga prakt.
Berglunds svar? Två mot ett tillsammans med Olli Nikupetri, passningsvägen borttagen av försvararen så han lyfte på högerbenet och smekte in Luleås ledningsmål i övre gubbhörnet som vore han Corey Perry.
I två perioder var det här Luleås match, den första förvisso något mer än den andra. Matteus Ward agerade mänsklig flipperkula mellan stolparna och rånade gästerna på två-tre öppna mål men jag tyckte ändå att det var Luleå som hade spelet.
I tredje? Inte så mycket av spelet, nej.
En hel del försvarsspel, däremot, ja.
Det löser Luleå Hockey ganska bra, nu för tiden. Kanske så pass bra att man blivit lite väl bekväm i spelformen, kanske lägger man sig i en avvaktande och lite reaktiv position väl tidigt. Mot mindre kompetent motstånd funkar det ofta, men Färjestad är inte mindre kompetent. Ett går det så går det-skott, en skymning, en styrning från egen spelare – mer stabil än så är aldrig en uddamålsledning. Det är lätt att vara efterklok, men så länge Luleå drar lärdom av den här poängförlusten ser jag inget större problem med den.
Det här laget kan definitivt dansa med de stora elefanterna.