Henrik Stridh
Henrik Stridh tittar på pappret framför honom.
– Vad har du hittat här?
Han skrattar när han ser att det är utdrag från hans eget twitterflöde.
En passning till Richard Herrey. Var kom den ifrån?
Då kan vi gå tillbaka till hockeytränarens tidigare yrkesliv som brandman. Henrik Stridh jobbade i räddningstjänsten i 20 år innan han blev hockeytränare på heltid. För vad han själv skulle kalla för en pisslön.
– Sjukvård, räddningstjänst och polis får pisslöner för vad de gör.
Vad tjänade du?
– Jag kom aldrig upp över 30 000 kronor i månaden, inklusive OB, under tiden jag jobbade. Utifrån vad man gör i räddningstjänsten när det brinner till eller kanske främst i sjukvården tycker jag att det är dåliga löner.
Stridh har ett par exempel som är slående:
Han fick rycka ut på en flygolycka där alla dog.
En skolbuss i frontalkrock med en timmerbil. Skadade barn. Döda barn.
– Det är bilder som etsar sig fast. Men man är ett bra gäng tillsammans och man lär sig hantera det. I dag vet jag däremot inte om jag skulle kunna klara av det på samma sätt. Och det är det jag menar: Man utsätts för saker i det yrket som borde vara värt mer i månadslön.
Politiskt är du lagd åt vänster.
– Det ska jag inte sticka under stol med. Pappa var gråsosse och var ju fullmäktiges ordförande i Timrå, hade politiken som yrke och var vd på HSB som kanske är en anrättning åt det hållet. Jag säger inte vad jag röstar på, men nog ligger jag mer åt vänster än höger. Sen tycker jag att det är en enda grå massa i dag. Det var tydligare vad socialdemokrater och moderater stod för tidigare, säger Henrik Stridh.
– Jag hade aldrig velat gå i pappas fotspår och ge mig in i politiken, men däremot har ju värderingar hängt med och jag följer debatter. Jag kan tycka att dagens politiker inte tillnärmelsevis var som politiker var förr. Förr tyckte jag att man hade en åsikt, stod för den och försökte presentera vad man ville göra medan man i dag mest vill kasta skit på varandra. Jag tror att politiker i dag skulle vinna mer på att tala om vad de vill och skita i vad alla andra har gjort.
Här kommer Richard Herrey in i bilden.
– Vad jag störde mig på där var att han stod för det jag beskrev alldeles nyss. Han är ju moderat och det får han väl vara om han vill. Men han var ju specialist på twitter på att tala om vilka fel alla andra gjorde, men aldrig vad som ska göras istället. Inga lösningar. Jag fick inget svar på den.
Henrik Stridh
Ett tag efter det här tog Henrik Stridh en paus från sociala medier. Som så många andra offentliga personer fick han smaka på hur det är att få många meddelanden från okända människor.
– Twitter är ganska kul. Man kan få rätt värdefull information också. Men under en period tog det mer energi än det gav. Jag kan ta att folk tycker och tänker, men jag ser gärna en profilbild och att det är folk som står för vilka de är. Men när det kommer någon som inte ens vågar visa vem det är och det kommer en massa meddelande så lade jag ner ett tag.
– Jag blir inte bättre av att läsa en massa skit hela tiden. Vi var kanske värd skit, men jag kände att jag inte behövde läsa det. Jag blev inte bättre Luleå Hockey-tränare av att läsa allt som skrevs.
Tillbaka till det han ändå har skrivit. Hockeycamps. En evig diskussion.
– Jag har inget emot hockeyskola. Jag tycker själv att sommarhockeyskola var fantastiskt roligt. Sen att betala 7-8 000 kronor för att vara med en helg där föräldrar tror eller kanske blir lurade att det ska göra barnet till en NHL-spelare. Det har jag svårare för.
Det är en del politiska ställningstaganden. En del tankar om hockey. Svar på journalister som kallar Luleås spel för tråkigt. Fotboll och inte minst Tottenham Hotspur. Men också en hel del musik.
– Ulf Lundell är egentligen min första stora idol. Sen var jag tidigt på en Bruce-konsert och i sommar ska jag se min 30:e konsert med honom. Jag gillar hans texter, musiken. Det är dem, Van Morrison, Bob Dylan och Tom Petty. Det är mycket gubbrock.
Henrik Stridh fastnade vid Ripp rapp och släppte sedan aldrig taget om Ulf Lundell. När han fyllde 50 för fyra år sedan tänkte han på orden från låten "Senare år".
"40 är din ungdoms ålderdom, 50 är din ålderdoms ungdom".
Och som av en händelse, på fiket där han sitter och tittar på sina gamla inlägg på twitter, börjar det spelas upp en sång av Ulf Lundell. Han reagerar på första tonen. Han rycker till direkt.
– Hör du?
Det är "Öppna landskap" som spelas.
– Det är kanske inte den jag slår på först när jag ska lyssna på honom, säger Henrik Stridh.
För mainstream?
– Nej, då. Den är lite sönderspelad, bara. Jag lyssnade ju så otroligt mycket på den här skivan när den kom så det är kanske därför.
Vet du vad som ska spelas på din begravning?
– Jag visste en gång i tiden. Då sa jag "Brother in arms" av Dire Straits, men jag får suga på den något år till.
Efter intervjun kommer Stridh med ett nytt förslag, ett par dagar efter han har sett sin 30:e konsert med Bruce Springsteen.
– Om jag nu skulle tippa av vagnen i förtid så ska "I'll see you in my dreams" med Bruce spelas om han kan komma lös.
Från Bruce Springsteen–No surrender: "We learned more from a three-minute record, baby. Than we ever learned in school."
– Jag var inte skarpaste ljuset i skolan. Men jag kan snappa upp hur mycket som helst om jag är intresserad av saker.
En sak du ska veta om Henrik Stridh är: Stör inte en tisdagskväll när snacksen är uppdukade framför soffan.
– En tisdagskväll med Allsång på Skansen och sen Morden i Midsomer efter det – fy fan vilken bra tisdag.
– Jag tycker att det var bättre förr. Lasse Berghagen och Anders Lundin gillade jag. När barnen var mindre också gillade jag det väldigt mycket. Då var det fina tisdagskvällar.
Vad var det här?
– Min kollega Tord Johansson sa alltid det till mig: "Skriv inget i affekt". Man kunde ju få något mejl från någon förälder när jag var ansvarig på hockeygymnasiet och då sa han: "Skriv inget i affekt". Undra om inte det här var när Timrå var nära att gå i konken. Jag skulle kunna tänka mig att det är Mats Wennerholm som har skrivit något där.
På tal om affekt. Du och "Bulan" balanserar upp varandras temperament, känns det som?
– Det tror jag är en styrka i vår ledarkonstellation. Vi är lika på många sätt, men också olika på andra vilket gör att vi kompletterar varandra på ett bra sätt. Jag är kanske lite lugnare än "Bulan" är ibland.
Men det är väl bra att det finns någon som brinner till också – det har du väl också gjort många gånger?
– Ojoj, det har hänt. Och det var ju därför han sa till mig: Skriv inte i affekt. Men det viktigaste är att vara sig själv. Bulan är som han är, jag är som jag är och Kyrö är som han är.
Henrik Stridh
Hur blickar du fram emot nya säsongen?
– Revanschlust. Spännande. Många nya spelare som vi ska få in i vårt sätt att spela som kommer ta sin tid och som kommer kräva sitt jobb men som ska bli otroligt roligt att jobba med. Inget ont om de tidigare spelarna, men det blir ju lätt så att det bara rullar på när man har samma lag. Nu får vi börja om lite och gå saktare fram i början av säsongen för att få in alla och det känns roligt. Kanske inte nytändning, men ändå lite nytt. Nya, unga spännande killar. Det här ska bli skitkul.
Att spela in nya unga spelare får honom att tänka tillbaka på första tiden i Luleå Hockey.
– Första året vi kom hit tyckte vi att starten var bra. Vi hade spelat en match och tyckte att det kändes bra på träningarna också. Sen åkte vi över till Finland och spelade mot Kärpät och så blåste de över oss. Då fick vi börja om och ta allt lite lugnare. Det var en nyttig erfarenhet och nu får vi litegrann göra om den proceduren. Jag tror att det kan vara nyttigt även för de spelarna som har varit med tidigare. Och så ser ju inte spelet exakt likadant ut som det gjorde för sju år sedan, det ändras ju litegrann hela tiden.
Säsongen som var behöver vi inte älta mycket. Men kände du någonsin att ni var nära att få sparken?
– Nej. I det här jobbet finns ju inga garantier och någon gång kommer du dit där allt ställs på sin spets och föreningen måste göra något. Men, och det säger jag inte bara för att jag tycker jättebra om Luleå Hockey: Luleå är en oerhört trygg och bra förening att jobba i där jag känner stöd och trygghet i mitt jobb. Sen kan ju vad som helst hända ändå om man inte är tillräckligt bra. Men jag kände inte det under säsongen. Däremot kände jag ju att vi behövde börja vinna matcher för att vi vill vinna och klättra i tabellen framför en fantastisk hemmapublik som kom till varenda jäkla match. Men inte för att jag var rädd om jobbet.
Henrik Stridh har inte bara svarat på attacker i media, utan även på twitter.
När Henrik Stridh pratar om politik och gamla tider på räddningstjänsten och steget över till att bli hockeytränare tycker han att det har hänt något.
– När jag jobbade på brandkåren var man brandman. Sen kanske man blev befäl, förman eller brandmästare. Men nu känns det som att det är en karriär. Det är som i samhället i stort: Man ska någon annanstans hela tiden, säger Stridh som leder oss in på nästa fråga.
Är du intresserad av att bli huvudtränare?
– Jag säger såhär: Jag har ett uppdrag och ett kontrakt som jag går in helhjärtat i och jag trivs i den rollen. Om det någon gång skulle dyka upp en fråga under karriären är det inget jag skulle rädas över. Det skulle kanske vara kul. Men det är inget jag ligger och funderar över. Jag hade kanske tänkt annorlunda om det inte hade varit ett ledarteam som är som vårt. Vårt ledarteam är djävulskt bra, måste jag säga. Vi kompletterar varandra bra och "Bulan" som chef ger mig mina ansvarsuppgifter som han inte känner att han behöver vara och peta i hela tiden.
– Om det hade varit någon som bara bett mig flytta puckar från ett hörn till ett annat hade jag nog inte varit här i sju år heller.