På avstånd ser vi hur han lattjar med en fotboll på den asfaltsbeklädda uterinken på Björkskatan.
Det märks direkt att det här är hemma för Kim Johansson.
Det var också här allting började för 19-åringen – och 10 november 2016 nådde han sina drömmars mål.
Då väntade debut i moderklubbens a-lag.
Den kvällen mötte Luleå Hockey gästande Malmö på hemmais.
– Oj, det var sjukt mäktigt – genom att man är uppväxt här i stan, säger Kim Johansson när vi några dagar senare hörs på telefon.
Han fortsätter:
– Det är som "Greppa" (Peter Åström, legendarisk materialförvaltare) brukar säga åt mig – att jag måste gå på lill-isen vid ismaskinen. Det är min is. Bara såna saker gör ju det ännu mäktigare.
"Lill-isen" är där ismaskinen kör ut på rinken och det var där bakom sargen backens karriär började kring milleniumskiftet.
– Det var bara jag som fick vara där också. Såna saker gör att det blir ännu mer speciellt, säger Johansson, som minst sagt har en stark koppling till Luleå Hockey:
– Pappa (Kjell-Åke Johansson) har spelat i klubben med de största killarna och brorsan (Fredrik Johansson) har spelat i J20, så den debuten var sjukt speciell.
Hur känns det inför en sån debut?– Jag fick beskedet på morgonvärmningen och jag var egentligen på helspänn hela dagen. Jag kunde inte vila på nåt sätt utan jag låg mest i sängen och tankarna var överallt. Det är svårt att beskriva.
Går det att sätta ord på känslorna?– A-lagströjan har blivit speciell. Jag har i princip kollat på alla matcher. När jag var yngre satt jag med Luleåtröja med pappa på säsongskortsplatserna som vi hade där. Det är något man har drömt om sen man var 5–6 år och att få göra det tolv år senare känns väldigt speciellt. Speciellt när Luleå Hockey är klubben jag har hejat på hela livet.
24 mars var det dags för nästa milstolpe i Kim Johanssons Luleå Hockey-karriär. Då skrev han på sitt första a-lagskontrakt.
Ett avtal som löper över de kommande två säsongerna.
– Det var egentligen nästan samma känsla. Jag vet att vi var och käkade hela familjen efter att jag hade skrivit på. Då var man så otroligt glad. Det var en sak som man hade drömt om hela livet, säger Kim Johansson.
Vad sa pappa då? Jag menar, han har ju själv gjort fyra a-lagssäsonger.– Min pappa är kanske inte... Vad ska man säga? Han är inte så positiv, i alla fall inte när det gäller hans barn. Det var klart att han var glad att jag skrev på, men det var mest det här "nu börjar det hårda – det är nu du ska köra ännu hårdare". Det var inte mer med det.
Han har en ganska stor poäng i det.– Exakt. Det är nu man försöker träna ännu hårdare och köra ännu fler pass på somrarna och träna extra. Man vill slå sig in i laget och det är en nivå till.
Har man Per Ledin – eller Karl Fabricius också för den delen – som barndomsidoler så kanske man vet vad som kommer att krävas.– Jo, man försöker väl ta efter dem. Per träffar man väl kanske inte så ofta, men han var och sommartränade med oss i J20 förra sommaren. Det är klart, de kör hårt.
Luleå Hockey har i dag nio spelare som är född 1997 eller senare som slåss om speltid i a-laget.
Många av dessa är från Norrbotten – och de allra flesta har drömt om att en dag spela i SHL.
Men ingen annan än Kim Johansson har Luleå Hockey som moderklubb.
– Det är väl klart att det är speciellt för dem också, men det är inte många som får spela för sin moderklubb. Jag känner att det är en stor ära att jag har fått representera Luleå hela livet, säger han.
Är det en för- eller nackdel nu när du kommer upp att du har såna känslor för klubben. Att det här är så stort för dig.– Just nu tänker jag bara på att jag lever min dröm. Jag ser det inte som något negativt.
Det är ju också få förunnat att kunna spela kvar på sin hemort om man vill slå sig in i SHL.– Exakt. Det är väl så jag har sett det. Jag har aldrig sett negativt på det.
Du har allt här.– Ja. När man skulle välja hockeygymnasium var det att om jag kommer in här så blir det här. Jag kommer aldrig få det bättre någon annanstans. Det var som inget val egentligen.
Luleå Hockey började för några år sen att satsa hårt på juniorerna och till den här säsongen har klubben också flyttat upp flera unga spelare i herrtruppen.
Kim Johansson har varit med på hela den här resan.
– Jag var med första året när de gjorde en elitsatsning på U16, så jag har egentligen varit med på allting. Det som jag tror att de har börjat göra nu är att satsa lite mer på unga för att få fler spelare att vara i a-laget. Tidigare år har det varit ganska många utländska spelare och det blev inte så jävla många härifrån. Nu känns det faktiskt som vi är ganska många som är från norr, säger Johansson och tillägger snabbt:
– Så det är klart att man har märkt av satsningen. Det känns som att hela föreningen har snäppat upp många snäpp, speciellt på juniorsidan.
Jag har förstått att en sån rekrytering som Robin Jonsson (individuell spelarutvecklare) har varit ovärderlig, framförallt för er backar.– Ja. Jag vet själv. Jag har bara ringt Robin och sagt "tjena, ska vi köra ett extrapass?. Då har han svarat "visst, kom hit så kör vi". Han har betytt oerhört mycket.
Du fick göra nio SHL-matcher förra säsongen. Hur sammanfattar du dessa?– Det jag har reflekterat över efter säsongen är att när jag spelade min första SHL-match så hade jag inte spelat en J20-match på över en månad. Jag hade varit borta med en hjärnskakning. Egentligen är jag nöjd med de fem första matcherna och mindre nöjd med de fyra resterande.
– Då blev det lite för mycket att jag åkte och tänkte på att jag måste göra något bra och inte bara spela enkelt, vilket man kanske behöver göra i början. Så det är väl kanske det jag har upplevt att jag är lite missnöjd med, att jag försökte göra det för svårt när jag väl hade börjat känna mig lite mer bekväm med allting.
Men det var en bra läropeng.– Ja, det var det. Absolut. Det är en stor erfarenhet till nästa säsong.
Vad är målet då, att slå sig in på sex backar?– Det är huvudmålet. Självklart. Man vill spela i Luleå och i SHL. Nu försöker man komma så väl förberedd som det går till när vi går på is.
Det kommer ju ett JVM också.– Jag ser det som en bonus att komma med där och inte som ett mål så där. Jag försöker fokusera på att göra det så bra som möjligt här hemma och så får vi ta det sen.