Norrbotten har producerat några NHL-spelare som hunnit med att etablera sig i världens bästa liga under flera år. Kirunasonen Börje Salming blev en ikon i Toronto medan Piteåfostrade Stefan Persson fick vinna fyra Stanley Cup-titlar på 80-talet, varav en efter finalspel mot barndomskompisen Lars Lindgren. På 90-talet blev Piteåtrion Mikael Renberg, Tomas Holmström och Mattias Öhlund stående inslag i NHL under en längre tid strax innan Niclas Wallin från Boden kom dit.
Näst på tur i antal matcher av länets NHL-produkter är den mer okände forwarden Anders Håkansson. Han lämnade värmländska Munkfors och flyttade som liten till Malmberget. Via Malmbergets AIF och AIK tog han en plats i NHL men trots fem säsonger och 330 matcher framstår han i sammanhanget som en stor doldis.
Norrbottens Medias arkiv ger inte mycket info utöver att Gällivarekillen Petter Granberg kände till honom efter att ha draftats 2012. Några samtal senare får vi kontakt och mannen i fråga har inte glömt sin uppväxt.
– Jag är född i Munkfors men vi flyttade till Hagfors när jag bara var ett år där vi har släkt. Min pappa fick jobb på järnverket och jag gick första årskursen i Hagfors. Sedan fick pappa ett bra jobb på LKAB i Kiruna och vi var där i ett år. Sedan fick han ett ännu bättre jobb i Malmberget där vi blev kvar tills jag gjorde lumpen i Stockholm.
Hur var det att växa upp i Malmberget?
– Det var kanon. Speciellt när man är idrottsintresserad med många ledare som ställde upp. Man kunde spela hockey, handboll, pingis, styrkesporter och allt man kunde tänka sig. Vi ungdomar hade bra förutsättningar och Malmbergets AIF var suveräna på hockeysidan. Mina föräldrar är intresserade av skidåkning och orientering så man växte upp med att åka skidor, mest på längden. Det var först när jag kom till Malmberget i tredje klass som jag kom med på de organiserade aktiviteterna där jag fastnade för hockeyn. Jag var med i TV-pucken som underårig och spelade två år. Man fick ta tåget ner till Luleå där det var samling ett antal helger.
Håkansson slog sig in i Malmbergets seniorlag som tonåring i dåvarande Division 2. 1975 värvades han till AIK i högsta serien.
– Först ville Skellefteå värva mig men sedan kom AIK. De ordnade in mig till lumpen plus att jag tänkt läsa till bergsingenjör på Tekniska Högskolan. Så det passade ganska bra. Jag gjorde lumpen med Roger Melin och vi spelade i AIK. Sedan blev det högskolan och hockeyn gjorde att skolan gick lite sämre.
Mot slutet av tiden i AIK togs han ut i landslaget. 1981 blev ett händelserikt år med SM-silver följt av VM-silver på hemmaplan innan spel i Canada Cup väntade. Sedan kom NHL-debuten med Minnesota North Stars.
– Jag hade scoutats av några NHL-klubbar men Minnesota var hetast. Kent-Erik Andersson var där och tog hand om mig som gröngöling så jag tog mig in i livet där. Vi hade ett kanongäng och man hade nyss varit i Stanley Cup-final mot New York Islanders men förlorat. Förväntningarna var jättehöga och vi kom bra i grundserien men när slutspelet började fick vi en formsvacka och slogs ut av Chicago. Ägarna hade väntat sig vinst i Stanley Cup och det blev kris. Sedan sålde man bra spelare och när vi kom tillbaka var sex spelare borta.
Som laglojal svensk blev Anders Håkansson en utpräglad defensiv spelare under sin tid i NHL.
– När jag kom dit hade man etablerade målskyttar och jag var målskytt i AIK. Där fick jag en defensiv roll och då man är svensk och tänker på laget tog jag på mig den defensiva rollen. Första säsongen gjorde jag väl fyra mål i numerärt underläge innan jul och låg nog före Wayne Gretzky till och med. Då blev man permanentad i den rollen och coachen sa till mig och Kent-Erik Andersson att spela box play och vi kunde köra i nästan en och en halv minut. Den rollen fick jag även i Pittsburgh att man var viktig för laget men för en själv och ens eget värde satte man inget värde på sig själv när man skulle skriva kontrakt.
Efter några matcher den andra säsongen med Minnesota blev det flytt till Pittsburgh. Det var ett bottenlag och den sejouren blev endast en säsong lång för Håkansson som fick mycket förtroende i box play igen.
– Vi var bra i vissa matcher men fick oftast stryk. Jag spelade ut mitt kontrakt och på hösten 1983 förstod jag att coachen inte gillade spelare från Europa. Jag fick ett förslag via min agent och hamnade i Los Angeles Kings. Det var det bästa som hänt mig. Då gick det riktigt bra där och blev tre år. Första och andra säsongen spelade jag som bäst tror jag och trivdes väldigt bra.
Sista säsongen blev det bara 38 matcher och Håkansson övervägde sin framtid. Han var inte ens 30 år gammal när han lade av och läste klart utbildningen.
– Det var ett ganska dåligt beslut och fysiskt hade jag kunnat spela fem år till. Så kände jag då och det var magkänsla. Det var säkert 15 klubbar som ville ha mig hemma. AIK var utanför elitserien och det kändes tokigt. Luleå var på och skulle ordna att jag kunde plugga där. Mina föräldrar bodde på Lerbäcken och jag var inte främmande för det men motivationen var att plugga klart.
Sedan dess har Håkansson jobbat i olika chefsroller. Först på SAS och nu för läkemedelsföretaget Pfizer. Han köpte en gård utanför Mariefred 1993 men huserar nu oftast i Stockholm. Malmberget har han inte återsett på drygt 40 år.
– Jag var tillbaka under tiden i AIK till Malmberget och sedan har jag tänkt många gånger att åka tillbaka. Det har varit svårt att sy ihop med familj men jag skulle gärna åka dit nu när man flyttat samhället och det är ett stort hål där. De områden man själv rörde sig i är nog helt borta. Man har bara positiva minnen och även Kiruna vore kul att se. Man skulle egentligen ta bilen och bara åka.
Hockeykarriären blir han påmind om på ett lite oväntat sätt.
– Jag får samlarkort som fortfarande är i omlopp som folk samlar på. Man får runt tio sådana varje år i brevlådan att någon vill ha autograf på och det känns roligt. Det är några svenska fanatiker men främst är det från Kanada och USA.
Blir du igenkänd till vardags någon gång?
– Nej, nej, nej, nej. Vi idrottsmän är färskvara. Jag brukar fråga mina kompisar vem är Jörgen Pettersson och de vet inte det. Då är de hur hockeyintresserade som helst. Han var en fantastisk målgörare i NHL men hur hockeyintresserad man än är finns det få som ens klickar på namnet. Det är lite kännetecknande för när man slutat. Det måste vara någon som var exceptionell som Loob, Näslund, Kenta Nilsson eller Salming. Det är inte så att man går på stan att någon känner igen en som det kunde ske på 80-talet. Nu är man bara en gammal gubbe (skratt).