Drygt 20 grader varmt.
Solen värmer på över Bergnäset.
Johanna Fällman får skjuts av lagkamraten Emma Eliasson till föräldrahemmet och anländer ett par minuter efter Kurirens reporterteam.
Mamma Margareta och pappa Patrik bjuder på citronglass med hallon och kaffe.
Fyra månader har passerat sedan SM-guldet bärgades hemma mot Linköping inför 4 179 åskådare i Coop Norrbotten Arena.
– Det är fortfarande en obeskrivlig känsla att få göra det på hemmaplan inför familj och vänner och med det stödet vi hade, säger Johanna Fällman.
Hon återvände till Luleå efter fyra år i Örnsköldsvik som toppades med SM-guldet 2012. Sedan bar det av tre år till North Dakota i USA och collegehockey. Totalt sju års frånvaro och landslagsbacken kom hem till en guldsatsning när Munksund/Skuthamn och Luleå Hockey slog ihop till LHF/MSSK.
Och spände musklerna för SM-guld.
– Jag tog det med en nypa salt. Det brukar låta att man ska göra en storsatsning, men jag har inte varit besviken en enda sekund, säger 26-åringen och fortsätter:
– Jag fick många frågor i början av förra säsongen om det var en äkta satsning från Luleå Hockey och jag kan bara säga att den är så jäkla äkta.
Karriären startade i Notviken med både ishockey och fotboll. Familjen bodde under Johannas första levnadsår i Karlsvik och skolgången skedde på Borgmästarskolan och sedan Tunaskolan.
– Vi hade en dagisfröken, Björn Jonsson från Klöverträsk, som spolade is över sandlådan på dagis. Jag blev så fascinerad när han åkte översteg. Där testade jag för första gången när jag var fem år.
– Sedan började jag skridskoskolan för att jag själv ville lära mig och när vi besökte sportbutiker gick jag alltid till hockeyavdelningen och testade axelskydd som alltid var för stora. Då såg mina föräldrar att det lyste i ögonen på mig.
Det fanns inga ungdomslag för tjejer när Johanna Fällman växte upp. Hon spelade bara med killar fram tills 12–13 års åldern. Efter Notviken blev det Brooklyn Tigers. Sedan startade Luleå Hockey sitt damlag och Fällman dubblerade mellan LHF och Brooklyn Tigers.
– Vi hade ett rykte i Brooklyn att vi var sämst i länet. Jag kommer ihåg första matchen när vi mötte Överkalix eller Övertorneå och förlorade med 21–3 och jag gick nog minus fyra i matchen. De flesta man frågar har alltid spelat i det bästa laget, men vi var ett skitgäng.
– För mig var det ovärderligt att få spela med killarna. Jag tror att det var bra för mig att hamna i den miljön att vi inte var det bästa laget. Då hade jag nog blivit bortplockad för att jag tog upp någon annan killes plats.
Men att Fällman kunde dubblera och även spela med Luleås damlag blev också räddningen.
– Rent socialt hamnade jag i en ålder där tjejer är lite mognare medan killarna hade pruttävlingar på bussresorna. Jag spelade fotboll med Notas 90-tjejer och vi hade väldigt kul ihop. Jag kände att det var något som saknade i Brooklyn och det handlade om den sociala biten. Hade jag inte börjat med Luleås damlag skulle jag nog lagt av med hockeyn.
När Johanna Fällman började gymnasiet på Naturprogrammet i Luleå pendlade hon samtidigt till Skellefteå. Hon var med och tog laget från kvalet till riksserien, men då bestämde sig klubben för att inte göra någon mer satsning.
Efter två års pendlande till Skellefteå samtidigt som hon tränade med Brooklyn Tigers blev det en flytt till Örnsköldsvik och spel i Modo.
Hon kombinerade studierna och lade ut sista gymnasieåret på två år och resultatet lät inte vänta på sig. Modo vann SM-guld 2012, men då var också landslagsbacken mätt på Ö-vik.
Förbundskaptenen Peter Elander flyttade till North Dakota för att coacha collegelaget och Fällman följde med. Efter en månad i USA bröt hon foten och missade fyra månader, men det värsta var inte skadan utan att hon fick spelstopp.
– Jag fick spelförbud i ett helt år för att jag hade hunnit samla på mig för många matcher efter gymnasiet med klubblaget och landslaget.
Dessutom läste hon en kandidat i psykologi och var tvungen att ta in fyra års utbildning på tre år eftersom att man inte får lira ishockey på college efter 25 års ålder.
– Jag är otroligt stolt. Ibland brukar jag ta fram min studenmössa och titta på den. Jag fattar inte riktigt hur jag blev kvar utan att få spela på ett helt år, men jag hade ändå bestämt mig. Jag kunde inte åka till college i USA utan att spela en enda match.
I dag jobbar hon tillsammans med lagkamraten Emma Nordin på HVB-hem. För tillfället pendlar 26-åringen till Harads .
– Jag jobbar halvtid och vi har ganska långa arbetspass så det passar mig bra. Då är lag ledig några dagar emellan och kan träna på som vanligt.
– Det är ungdomar som kommer från olika länder och bakgrunder. Killarna tycker det är häftigt att vi kan spela fotboll.
Ni har inte spelat ishockey?
– Inte än, men de säger att de ska spöa oss, säger Fällman och skrattar.
Pappa Patrik har gjort en pastatallrik med pesto som han tar med ut på terrassen. Det slutar med att dottern Johanna äter upp den och sedan är det dags för ännu ett träningspass.
Ben i gymmet följt av intervaller väntar.
Och sedan jakten på att försvara SM-guldet.
– Det är bara att göra om det. Det finns ingenting annat.