Luleå Hockey har spänt bågen ordentligt.
De ska vinna serien, SM-guld och CHL. Det är målsättningen.
Kaxigt, osvenskt och vågat.
Luleå kommer vara laget som alla vill täppa till truten på och börjar inte laget visa upp ett bättre spel snart kan det bli en rejäl näsbränna.
För uppträdandet mot Lukko är så långt ifrån ett mästarlag som man kan komma.
Oorganiserat. Slarvigt och bitvis nonchalant.
Det startade i forecheckingen där Luleå inte lyckades bromsa farten i gästernas uppspel.
Joakim Fagervall trodde delvis att det berodde på att Lukko spelade match i torsdags mot Freiburg. Samtidigt som hemmalagets tajming inte fungerade.
Själv satt jag långt upp i Coop Norrbotten Arena och funderade vad den höga trean sysslade med.Länken mellan backarna och forwards, vars uppgift är att stänga ytan i mitten och ge understöd till backarna så de kan kliva upp och attackera puckföraren.
Trean hamnade flera gånger i samma yta som forward, vilket innebar att det räckte med en passning för att spela förbi två Luleåspelare och backarna tvingades falla bakåt i banan.
Där har Luleå en detalj som kräver mycket mer jobb.
Det duttiga sargspelet, med passningar på två meter, kommer också kosta fler mål än vad det ger då ett misstag i det läget direkt leder till en målchans.
Vad som däremot var riktigt roligt att skåda var tacklingsorgien i den tredje perioden där till slut Janne Niskala slängde iväg pucken till icing då han inte var speciellt sugen på att ta en tredje tackling i det bytet.
Inte speciellt konstruktiv, men i slutspelsmatcherna kommer de spelartyperna vara guld värd för Luleå Hockey.