Han antog att Luleå Hockey på något sätt skulle uppmärksamma vårens jubileum, men blev förvånad när sportchefen Stefan Nilsson några dagar innan jul hörde av sig och berättade vad de planerade.
– Det blev jag, men det är en stor ära. Det är ju klubben i mitt hjärta, säger Torbjörn Köhler.
Den nu 71-årige pensionären berättar att han 2008 flyttade från Luleå till estländska Tartu för kärlekens skull.
Egentligen gör han inte några intervjuer längre.
– Jag har alltid varit rätt öppen av mig. Fast det har förändrats lite på äldre dagar, jag har fått så mycket uppmärksamhet tidigare i mitt liv, och dragit mig undan. Jag vill bara vara i fred nu, säger han med ett skratt.
Det var i IFK Luleå allt började för honom.
– Vi var väl hyfsade. Vi var ett mittenlag i tvåan, som var serien under elitserien, men det fanns ju en jäkla massa division två-serier, säger Torbjörn Köhler.
– Det blev bättre när Seard Åberg kom in och en fristående förening bildades. Hockeyn hade varit eftersatt innan. Det var fotbollen det satsades på inom IFK Luleå, fortsätter han.
Han tror inte att Luleå Hockey, som gick under namnet Groko Hockey under de två första säsongerna efter 1977 års sammanslagning av IFK Luleås och Luleå SK:s hockeysektioner, hade varit vad det är i dag utan sådana som Seard Åberg, Stig Waara, Gunnar Norling och Allan Sandström.
– De var visionärer. Fast det är många som har bidragit. Som de som belånade sina villor i samband med utbrytningen, säger Torbjörn Köhler – som var föreningen trogen hela sin karriär – förutom de två år han studerade i Värmland.
– Kjell Widmark ska inte heller glömmas. Han tjatade om att vi var idioter som bara brydde oss om derbyna och fick oss att bli seriösa. Sedan kom Freddy Lindfors och hjälpte oss att skapa ett vinnande spel, fortsätter han.
Laget kom med tiden att kallas för kapten Köhlers kompani och spelade 1984 sig upp i elitserien.
– Det var nästan svårt att ta in. Det blev också det sista jag gjorde som hockeyspelare, jag tog inte ens med mig någon souvenir därifrån, utan jag lämnade alla mina grejer i en hög i omklädningsrummet efter den sista matchen, säger Torbjörn Köhler.
Det var en journalist som kom på lagets militärt inspirerade smeknamn.
Deras kapten var dock inte särskilt framstående under sin tid som infanterist på I19.
– Jag gick inte ut som kapten. Jag tror jag var furir eller vice furir, eller nej, jag var nog fan bara korpral. Men jag fick ju ett eget kompani ändå, säger han med ett skratt.
Minnena från hans sista match i Delfinen är starka, trots att det är nästan 40 år sedan den spelades.
– Publiken bar fram oss i den där matchen, det var något helt enormt. Vilket liv det var, säger Torbjörn Köhler.
Sedan fortsätter han:
– De var absolut bäst i Sverige och det kändes alltid som att vi var en spelare mer än motståndare.
Hur kom det sig att du, efter ni hade tagit er upp, valde att lägga av?
– Det är många som, genom åren, har frågat om jag inte ångrat att jag inte provade på ett år i elitserien. Men jag kunde inte ha fått ett bättre slut än sådär. Jag kände mig färdig med hockeyn efter det, och hade en civil karriär som väntade, jag hade ju blivit auktoriserad revisor.
Tycker du att de som har kommit efter er förvaltat arvet på ett bra sätt?
– Det har de absolut gjort. Det har ju blivit flera finaler. Någon till borde ha slutat med seger. Jag tycker till exempel att de var det bättre laget i 1993 års finalserie mot Brynäs och förtjänade att vinna. Fast idrotten är oförutsägbar. Det är väl också det som är tjusningen med den. De har ju aldrig heller behövt kvala.
Hur går tankarna inför det du har framför dig?
– Det ska bli så roligt. Det var inte direkt i går jag gick på en match där uppe. Det måste vara åtminstone fyra eller fem år sedan sist. Lika bra som förr i tiden kan det omöjligt vara, men jag har förstått att det är ett otroligt tryck nu med. Det ska bli kul att få uppleva det. Sedan ska det bli roligt att få träffa laget igen. Vi har inte så mycket kontakt nu för tiden, men det brukar vara precis som förr varenda gång vi ses. Alla är tyvärr inte med oss längre. Men vi som är med är kompisar för livet.