Jenni Hiirikoski och Sara Grahn har länge varit två av lagets nyckelspelare.
De är också bästa vänner.
– I går trodde jag att jag skulle förlora min bästa vän. Jag såg henne rakt i ögonen och sedan såg jag en massa blod, det var ganska jobbigt att se om jag ska vara riktigt ärlig, säger Sara Grahn.
Tillsammans lyfter de pokalen och guldkonfetti flyger i rummet.
– Det betyder jättemycket att få vinna det här för Jenni i dag. Hon lever hockey och lever för det här varje dag. Hon pushar oss och kräver saker av oss för att vi ska stå här som vinnare.
Kan du sätta ord på den prägel Jenni sätter på er som grupp?
– Jenni kräver att vi är här varje dag. Det är inget halvdant, vi är här och gör jobbet 100 procent, det spelar ingen roll om det är i gymmet eller på isen. Hon är aldrig nöjd och det är det som formar karaktären i laget. Vi krigar alltid till slutet och det bevisar ju hur många guld vi har i rad nu. Jenni är en stor nyckel till våra framgångar, säger Sara Grahn.
Hur var känslan när Jenni höjer bucklan?
– Helt fantastiskt. Vi är väldigt glada att hon står här i dag med tanke på vad som hände i söndags. Man får lite perspektiv på livet och att hon får lyfta bucklan tillsammans med oss är otroligt stort.
Jenni Hiirikoski blir tårögd när hon pratar om sin vän och lagkamrat Sara Grahn. Hon hämtade Jenni på sjukhuset och tog hand om henne efter den omtumlande händelsen.
– Jag spenderade natten på Grahn comfort hotel, säger Jenni Hiirikoski, skrattar och fortsätter:
– Det är speciellt att få en så bra och nära vän när man är vuxen då man vanligtvis skapar sådana band i barndomen. Hon betyder jättemycket för mig och hon vet att jag har hennes rygg varje dag, på och utanför isen. Det fungerar åt båda hållen och det är något vi vill visa de yngre spelarna också. Vad det betyder att stötta människorna du har runtomkring dig.
Du sa tidigare att kärleken du kände när du kom in i omklädningsrummet betyder mer än guldmedaljen. Kan du utveckla det?
– Det är så det är. Det är hårt arbete varje dag och man bildar en nya resa varje år, igen och igen och igen. Det är det som gör det speciellt, hur vi är mot varandra varje dag och hur stöttar varandra. Hur vi växer som grupp och hittar en kemi. Det är en av de avgörande faktorerna bakom Luleås mästertitlar. Vi har byggt en stark mentalitet och en vänskap.
Blev du och Sara vänner direkt när hon kom hit?
– Nej, hon var rädd för mig. I början trodde i och för sig alla att jag var någon slags supermaskin. När hon lärde känna mig förstod hon att jag var rätt normal (skratt).
Man kan lätt få den bilden av dig, att du är hård?
– Jag vet. Det är något som byggts upp inom mig under min hockeykarriär, att jag är stark.
Du har tidigare sagt att du kan tänka dig att stanna kvar i Luleå efter karriären. Det känns som att du och Grahn skulle kunna bli ett bra tränarteam?
– Ja, varför inte? Båda har passionen att hjälpa nästa generation, så absolut.
Tillbaka till slutsignalen.
När den ljöd jublade Jenni Hiirikoski i båset. Sedan drog hon på sig sin matchtröja och sprang ut till sina lagkamrater på isen.
Samma tröja hade hon på sig 24 timmar tidigare då den otäcka olyckan skedde.
Nu är den ihopsydd av materialaren Carina Marneus. Jenni bär den med stolthet och som en påminnelse att livet kan vara skört.
– När de började klippa i tröjan sa jag: "No, inte i klubbmärket" och tvingade dem att klippa runt. I morse var det en enda stor bit och Carina har sytt ihop den. Det känns speciellt att ha den i dag.
Hon är van med finalmatcher och guldjubel, men det går inte att komma ifrån att den här dagen har varit känslosam på många olika vis.
– När jag klev ut ur björngapet kom känslorna. Jag kände all kärlek från publiken och det var en väldigt speciell stund. Det kändes skönt att komma tillbaka till rinken så snabbt efter. Jag tror det var bra för mig.
När du låg där på isen, hann du tänka "Nu dör jag"?
– Jag hade miljoner olika tankar i huvudet, men jag tänkte framför allt på min familj hemma i Finland. Jag visste att de satt och tittade på matchen och jag förstod att de måste må väldigt dåligt i den stunden. Rosa Lindstedt (nära vän och lagkapten i Brynäs) ringde till min mamma direkt och sa vad som hände.
När guldet var i hamn ringde hon sin familj.
– Vi pratade mycket i går, men idag försökte vi agera som om det vore en vanlig matchdag. Jag ringde efter guldet och det var ett väldigt fint samtal.