Så kom de, för att se sina conquistadorer erövra årets terra incognita, den okända djungel som är en ny hockeysäsong. Alla var bjudna till festen, drygt fem tusen kom, de var där för att de hoppades, drömde, ville något.
Luleå Hockey svarade.
Det luktade krut och lördagkväll när det nya laget visade upp alla sina bästa förmågor. Mjuka handleder, breda axlar, snabba fötter, alla ingredienser fanns där och Örebro tittade på. Tio minuter in i matchen var inte frågan hur den skulle sluta – istället undrade vi hur i jösse namn det kunde stå 7-7 i skottstatistiken. Luleå gick ifrån till 1–0, 2–0, 3–0 och hela hallen hoppade i takt med trummorna.
Jag ska erkänna – jag satt faktiskt och njöt. Det har inte hänt ofta de senaste åren, i alla fall inte när Luleå spelat, men det här var något annat. Daniel Sondells självklarhet på blå i powerplay – och alla hans småfula knep framför eget mål. Niklas Olaussons rakknivspassningar genom offensiv zon – och hans defensiva blåbyxor. Johan Harjus tacklingar och slit tillsammans med ungdomarna Lundeström och Emanuelsson.
Om Johan Harju är något slags indikator på hur Luleå Hockey mår – och jag misstänker att han är det, ett slags lackmuspapper om ni så vill – så har klubben inte mått så här bra på många år. Det där målet som Harju gjorde i powerplay har ni väl sett hundra repriser på vid det här laget, så fundera på det här: När gjorde Harju senast ett sånt? Jag har inte sett honom med sån uppenbar pondus, inte sett honom så säker på vad han ska göra och hur, framför kassen sedan… tja, det var nog 2009.
Sedan försvann Harju. Sedan försvann självklarheten, tonusen och ryggraden. Det enda som fanns kvar var spelare som inte ville, inte kunde, inte vågade – precis som förr i tiden.
Det var det sista jag ville se.
Från Örebros 3–3 var det som att matchen dog. Det är kanske inte konstigt, med tanke på hur viktigt det var med poäng för båda de här lagen. Örebro tippas i botten och behöver allt som går att få, Luleå har en nystart att lansera och behöver en bra inledning. Det finns ett (hahaha, skoja ba) problem med dagens SHL, den där poängen som båda lagen får vid kryss skapar en rädsla för att blotta sig eftersom belöningen inte är särskilt stor. Det syntes hela vägen från Kvikkjokk att det viktigaste här var att åtminstone få något med sig att visa upp efter premiären.
Själv kände jag mig snuvad på konfekten från matchens första halva.
I grunden är jag ändå positiv. Att Luleå Hockey blev försiktigt må vara hänt, i alla fall den här matchen. Att Luleå Hockey (läs: Ryan Johnston) gör defensiva misstag må vara hänt, i alla fall ett par matcher till. Varför? Därför att det finns massor av tid kvar att slipa bort både osäkerhet och felbeslut på. Det viktiga är att Luleå redan nu har ett bra spel i numerärt överläge och en fläckvis finess och fart i sitt spel som gör att man faktiskt blir glad av att se laget spela.
Defensiva lösningar går att nöta in – men inspiration är inget som tränaren snyter ur näsan när det behövs. Kan Luleå Hockey spela hela matcher som i första perioden är mycket vunnet, inte minst folkets kärlek.
Jag kan inte tolka ljudnivån på annat sätt än att det är så de vill att Luleå ska spela.