Förra helgen stod det klart att Luleå Hockey/MSSK väljer att dumpa Frida Axell. Målvakten från Göteborg gör sin fjärde säsong i föreningen, har konsekvent varit andravalet i viktiga matcher bakom mer rutinerade Sara Grahn men har gjort det bästa av situationen. I år har hon seriens överlägset bästa målvaktsstatistik, hon har testat på landslaget och skulle i förlängningen med fördel kunna ersätta Grahn när hon känner att det är dags att sluta. Det är inte särskilt långt kvar – Grahn fyller 37 till hösten och har bara ett år kvar på vad som sannolikt är hennes sista kontrakt.
Samtidigt har klubben valt att möte Linnea Johansson, konsekvent svensk landslagsspelare fram till i fjol, med tystnad. Hennes kontrakt går ut efter säsongen men inte ett ord har hon hört från de ansvariga. Det har lett till att hon nu tvingas se sig om efter ny klubb, trots att hon helst vill vara kvar i Luleå.
Ytterst ansvarig för besluten är nyanställde sportchefen Oscar Häggström. Han bemöter situationen med Axell genom att mumla något odefinierbart om att ”se till helheten”. Vad gäller Johansson hävdar han att ”det fortfarande är tidigt”.
Här är två lite tydligare åsikter:
1. Det är inte alls tidigt. Om något är det sent – när till och med damspelare, som av tradition löser sin situation kommande säsong betydligt längre fram än sina herrkolleger börja känna panik skulle jag vilja påstå att det brinner i knutarna.
2. Att inte kunna försvara sitt beslut att dumpa landets bästa målvakt – åtminstone statistiskt sett – till förmån för en 36-åring och en 18-åring på ett tydligare och mer konkret sätt är ett kommunikativt haveri ovärdigt landets bästa förening.
Redan när Häggström anställdes skrev jag att det var en mycket tveksam rekrytering. Jag såg inte vilka värden, idéer, visioner och spetskompetenser som han skulle tillföra, inte heller kunde jag uttyda vad han hade för plan för att Luleå/MSSK även i fortsättningen ska vara den självklara maktfaktorn.
Men, vad viktigare är: Vad var det som fick klubben att välja en intern rekrytering till det som man själv hävdade var en väldigt attraktiv tjänst?
Några svar på de frågorna har vi inte fått. Positivt är dock att Luleås högröstade fans inte låter saken bero, utan har svarat på besluten med ilska, frustration och irritation. Från föreningen hörs dock ingenting. Jag tycker att det är åt helvete för svagt.
Det finns faktiskt vettiga orsaker till att välja bort Frida Axell, jag har inget generellt emot att satsa på en lokal talang som ersättaren Lovisa Lundström faktiskt är. Jag tror inte att Oskar Häggström medvetet gör fel när han fokuserar på annat än att prata om kommande säsong med spelare och agenter. Uppenbart är dock att han kan för lite, är för orutinerad samt väljer att fokusera på fel saker. Det är inte hans fel. Klubben visste vem han var, anställde honom trots det – och nu kastar man honom åt vargarna, utan stöd eller hjälp med de utmaningar som finns. Det är en situation som vi känner igen, inte minst med situationen kring herrsportchefen Stefan ”Skuggan” Nilsson.
Oskar Häggström må vara ytterst ansvarig för Luleå/MSSKs damverksamhet, men han har inte anställt sig själv. Det är dags att föreningen och vd Stefan Enbom tar sitt ansvar.
Det här ska vara landets främsta flaggskepp.
Fortgår det här slutar det snarare som Vasavraket.