Videon är inte längre tillgänglig
Det är inte ofta som läsare hör av sig och efterfrågar ett reportage om en idrottare. När det sker brukar det vara utövare i sporter utanför rampljuset eller om personer som befinner sig på den yttersta världseliten.
Men Ilari Melart är ingen vanlig spelare. Redan innan han hade satt sin fot i Luleå hade backen uppnått kultstatus efter bilder och klipp som spridits på sociala medier. Tio månader senare verkar inte intresset ha svalnat.
Vi träffas mellan en av semifinalmatcherna. Den resliga finländaren vinkar från balkongen och välkomnar oss in. En komprimerad lägenhet där köket och vardagsrummet möts på samma yta.
– Jag bodde i en annan lägenhet först, men den var så lyhörd att jag hörde allt vad som hände i andra lägenheter. Här är det jättebra, det är bara de där som väcker mig varje morgon. Ilari Melart drar på smilbanden och pekar bort mot bygget bredvid fastigheten.
Att flytta är ingenting nytt. Redan som fyraåring flyttade familjen till Malmö och det var där som han började hockeybanan. Trots att han gick en engelsk skola lärde han sig snabbt svenska och kom in i laget bra. Redan då var han storväxt och en spelare som stack ut.
– Jag var större än alla andra och var den första som kunde skjuta skott som gick ovanför isen (skratt). Sedan kom de andra ikapp lite. Jag blev tvungen att börja jobba mer med skickligheten och kunde inte leva på min storlek längre.
Var du offensivare då?
– (Skratt) Jo, jag gjorde mer mål när jag var yngre och har haft mer offensiva roller. Nu har jag fått en mer defensiv roll här, men försöker bidra offensivt också och jag tror att om tränarna vill att jag ska spela offensivare så klarar jag nog av det också.
När familjen flyttade tillbaka till Finland fortsatte Ilari Melart att gå i en engelsk skola och det var först i tonåren som han började att läsa ämnen på finska. Därför var det naturligt för honom att åka över till USA som utbytesstudent när chansen dök upp som 16-åring.
Då hade intresset för ishockeyn svalnat.
– När jag flyttade dit så tyckte jag inte att ishockey var så viktigt. Jag växte snabbt och var längre än alla andra. Men min längd gjorde att jag fick ont i ryggen och knä och tyckte inte att det var roligt längre. Jag hade ganska dålig kontroll på kroppen också. Men där borta fick jag upp suget igen och började träna ordentligt. Sedan fortsatte jag när jag kom hem.
Via IFK Helsingfors tog Ilari Melart klivet över Atlanten ännu en gång. Den här gången för att spela i AHL-laget Springfield Falcons för att försöka att slå sig in i NHL. Men redan efter ett halvår fick han erbjudande från KHL och hamnade i Yugra Khanty-Mansiysk i Sibirien.
– Även om jag inte hade min bästa tid i Sibirien så är det ändå någonting som jag uppskattar för det har gett mig perspektiv och jag var trots allt där för att spela ishockey. Utanför hockeyn fanns det däremot inte så mycket att göra. Då vi hade långa resor så var vi väldigt sällan lediga och jag kände mig ofta trött. Här är det inte alls speciellt många resor, det finns ingen tidsskillnad och vi har kunnat vara lediga ibland. Det är någonting jag verkligen uppskattar och jag känner att jag har mycket mer energi.
Skulle du kunna tänka dig att åka tillbaka till Ryssland igen?
– Jo, men det skulle i så fall vara till en bättre organisation. Jag hade fem huvudtränare under ett och ett halvt år. Det var rätt stökigt.
I slutet på säsongen fick han höra om intresset från Luleå Hockey och blev nyfiken. En gammal lagkamrat från Helsingfors, Lennart Petrell, spelade redan där och hade mycket positivt att säga om klubben och staden. Trots det säger Ilari Melart att han var osäker på vad han kunde förvänta sig, men har inte blivit besviken.
– Jag har bott på mindre platser än det här. Jämfört med Vermont där jag pluggade så är det här en metropol. Visst finns det mer av allt i Helsingfors, men jag kan inte säga att jag har saknat någonting. Kanske fler restauranger då. De bra är alltid fullbokade här (skratt).
Just mat är någonting som ligger honom varmt om hjärtat. I Helsingfors går han ofta ut och äter tillsammans med kompisar eller flickvännen och gillar att pröva nya restauranger.
– God mat är min last. I Helsingfors finns det många bra restauranger att välja på, men jag är faktiskt överraskad över hur bra några av restaurangerna är här.
Du är här för att spela hockey, men hur viktigt är det som finns utanför hockeyn för dig?
– Mer än vad man kan tro faktiskt. Jag kan ta som exempel när jag spelade i Ryssland, då hade jag några kompisar som var där och hälsade på mig och samma vänner har kommit hit några gånger. Nu när de var här senaste gången så sa dem att de tyckte att jag log mer än vad jag har gjort tidigare och det fick mig att tänka efter lite. Jag mår väldigt bra just nu och trivs med att vara här, då blir det lättare att prestera bra som hockeyspelare också.
– För mig kommer alltid hockeyn först. Det är mitt jobb och därför som jag flyttar till en stad, precis som du säger. Men efter tiden i KHL har jag insett hur viktigt det är att må bra också.
En som har hjälpt honom mycket i början är Lennart Petrell. Trots att de spelade tillsammans under fyra säsonger i IFK Helsingfors så är det först nu som de har knutit starka vänskapsband.
– Jag var så ung då och han var lagets stora stjärna så vi umgicks inte så mycket utanför hockeyn. Här har vi lärt känna varandra och har fått jättebra kontakt. Vi har varit iväg och fiskat lite, men det enda vi har fått är bottennapp (skratt).
Vad gör du när du inte tränar och spelar hockey?
– När jag är hemma så läser jag en del och surfar på datorn.
Blir det tråkigt ibland?
– Jo, det blir det. Framförallt när min flickvän inte är här. Hon pluggar på distans och har varit här en stor del av tiden, men ibland måste hon vara med på en del kurser och då är hon i Finland. Men får jag tråkigt så brukar jag åka till hallen och träna lite extra eller försöka hitta på något.
Har du någon utbildning?
– Nej. Jag vill läsa ekonomi, men inte just nu. Det är någonting jag är intresserad av. Jag brukar handla lite med aktier och är ganska påläst, men inte via någon skola. Nu är det hockeyn som gäller, men det är klart att jag funderar ibland vad jag ska göra efter karriären och ekonomi är någonting jag skulle kunna tänka mig att syssla med.
Mellan matcherna försöker Ilari Melart att koppla bort ishockeyn. Framförallt nu under slutspelstider när matcherna spelas varannan dag.
– Visst händer det att jag ligger och funderar på någon situation innan jag somnar. Men vi använder ju mycket video och det är bra. Då kan vi se situationen direkt efteråt, fundera hur vi skulle ha kunnat agera och sedan släppa det. Men en match som han inte kommer glömma i första taget är den fjärde semifinalen mot Frölunda. Framförallt inte känslan inför förlängningen.
– Jag har aldrig varit med om någonting liknande. En kille som sprang upp och ner med en stor flagga och alla i publiken som bara skriker. Det var otroligt.
Vad tänkte du?
– Innan förlängningen kände jag mig lite trött, men alla sådana tankar försvann när vi kom ut till förlängningen. Det var bara wow. Nu blir det roligt att spela.
Du har ändå spelat i stora arenor och i stora mästerskap, var du så imponerad?
– När jag har varit med landslaget har det också varit bra stämning, men inte på samma sätt. Där känns det som att hälften av publiken kommer för att ett företag har bjudit dem på biljetter och därför är de där. Här kändes det verkligen att det var viktigt för publiken och att Luleå Hockey var deras lag. Det är svårt för mig att beskriva det med ord, det var speciellt.
Du har ju spelat i framgångsrika lag tidigare, om du skulle bedöma Luleå Hockey, dit ni har nått nu som grupp, hur bra är laget?
– Väldigt bra. Det är en väldigt professionell grupp. Alla kommer till hallen och kräver ett bra jobb av sig själv och av varandra. Vi började inte så bra, men jag är helt säker på att anledningen till att vi lyckades komma tillbaka är för att vi har väldigt professionella personer i gruppen. Så har det inte varit i alla lag jag har spelat i. Vi har kul också, men det är väldigt professionellt.
Hur är du i omklädningsrummet?
– Det måste du fråga de andra (skratt). Jag är nog inte den som pratar mest, men jag är inte tyst och skämtar en del. Jag har kunnat vara mig själv i år i alla fall och det känns väldigt bra.
När fotograferingen är klar och vi tar i hand och tackar för besöket så harklar sig Ilari Melart och frågar, nästan lite ursäktande, om det stämmer att någon frågat efter ett reportage med honom. När han får höra att det stämmer spricker leendet upp.
– Det är stort för mig. Vad roligt.
Du låter förvånad?
– Jag har aldrig varit med om det tidigare. Men människorna här är fantastiska. Den här platsen är fantastisk. Efter Helsingfors så är det min favoritstad.