Eilert "Garvis" Määttä, här i Södertäljetröjan, blev guldhjälte när Tre Kronor bärgade sitt andra VM-guld 1957. "Garvis" gjorde 4–4-målet i den avgörande matchen mot Sovjet i Moskva.
På onsdagen spelas det sista Kirunaderbyt i hockeyettan på ett bra tag framåt. Kiruna AIF, som lägger hockeyverksamheten på is efter grundserien, har hemmamatch mot IF.
Hockeyhistorikern Tobias Stark säger att plantskolan AIF, och Kirunahockeyn, har betytt mycket för svensk ishockey.
– Fram till ganska nyligen har Kiruna varit en av de mest framstående klubbarna på att producera spelare, och även på senare år på damnivån, utan konkurrens. Sen slog man ihop klubbarna och det vittnar om hur ishockeyn har utvecklats och hur samhällsutvecklingen har sett ut, säger Tobias Stark.
När vi har letat i arkiven har vi hittat 18 A-landslagsspelare som har Kiruna AIF som moderklubb. De allra flesta spelade sin ungdomshockey i klubben innan AIF:s hockeysektion och IFK (som då hette Kiruna HC) slogs ihop till Team Kiruna 1988.
Stark säger att hockeykulturen har varit annorlunda i Kiruna än i övriga landet.
– Kiruna var tidigt med att få upp tak över sin rink. Det vittnar om intresset och de klimatologiska förutsättningarna med bister vinter så man var tvungen att skydda sig. Men det som är tydligt är att Kirunas storhet kommer i samband med folkhemmets storhet och industrialiseringen. Över tid har samhället förändrats och även stödet till idrotten. Både stödet från kommuner och från företagsamheten har utvecklats på ett annat sätt. De klubbar som har ploppat upp på senare år, vi snackar Växjö, Linköping och i någon mån Örebro, är klubbar som finns i nya stora informationstäta regioner där det finns högskolor och ny modern teknik spelar i förstafemman, medan den äldre industrinäringen är på nedmontering.
Utvecklingen med att de mindre orterna får det svårare, avståndet och att det finns så mycket andra intressen för unga idag har gjort att Kiruna har fått det tuffare att konkurrera. Men den gamla hockeyvärlden i staden, den där rivaliteten mellan AIF och IFK var hård betydde mycket för talangerna.
– Historiskt sett har rivaliteten mellan arbetarna och tjänstemännen varit en riktig drivkraft för att få fram spelare. Men över tid kan man se nationellt att förr hade egentligen varenda kvarter någon form av fotbolls-, bandy- eller hockeylag. Men mindre klubbar har slagits samman och blivit större. Man kan också diskutera om det finns underlag publikmässigt för den nya formen av ishockey och idrotten. Det märker man också i Stockholm som inte har något herrlag i högsta serien. Det är väldigt svårt att veta var de problematiken börjar och slutar, säger Stark och fortsätter:
– Som humanist och nostalgiker kan man tycka att för Kirunahockeys betydelse för svensk hockey, nu talar jag om både om IF och AIF, hade det varit förbaskat synd om AIF går i graven. För den har betytt mycket för svensk hockey. Man skulle kunna tycka att klubbar, det är kanske lite naivt, som under många år har slagit mynt av de spelare som AIF producerat skulle kunna gå in och hjälpa. Med en vänskapsmatch eller vad som helst.
Emma Eliasson debuterade redan som 14-åring i Damkronorna. OS-silvret 2006 i Turin var hennes främsta framgång med landslaget.
”Garvis” Määttä var först och bland landslagsspelarna vimlar det av världsmästare, svenska mästare och NHL-proffs. Börje Salming står förstås ut, men Stark lyfter fram en annan aspekt från storhetstiden.
– Med mitt historiska intresse är Börje den förste jag tänker på, men jag tänker lika mycket på Tord (Lundström) och Stig. Det var ju klippkort mellan Kiruna och Brynäs när det begav sig på 70-talet. För många av dagens hockeyintresserade som inte är tillräckligt gamla eller minns de här tiderna är det lätt att man reducerar det till Börje. Det är väl inget ont med det, för det är den yttersta blomman i hagen. Men när det begav sig försvann många spelare vidare till andra klubbar, som bröderna Salming, så producerade man hela tiden nya spelare. Det visar hur stark hockeyn och kulturen var där.
Stark drar fram den svenska VM-truppen 1982 som ett unikt exempel. Det var Pekka Lindmark och Göte Wälitalo som delade på målvaktsjobbet i den turneringen och både var fostrade i samma pojklag i Kiruna.
– Att man kan få fram båda målvakterna med Kiruna som hemstad. Det är otänkbart idag att de två målvakterna i rotation i ett VM skulle komma från samma stad. Inte ens Stockholm skulle kunna spotta ur sig det. Det vittnar bara om hur starkt det har varit.