Ihor Lysun och hustrun Viktoria, båda 39 år, flydde till Sverige från kriget i Ukraina. Tillsammans har de fem barn. Den äldsta, en 19-årig dotter, bor och arbetar i Stockholm. Övriga fyra, två tonåringar och två småbarn, bor med Ihor och Viktoria i Piteå.
Den 24 februari 2022: Ett datum som skakade om människor i hela Europa.
Framför allt har det skakat om – och tyvärr raserat – många människors liv i Ukraina.
Ihor Lysun och hans familj kommer från staden Krementjuk som ligger i den östcentrala delen av landet, men de hade flyttat till huvudstaden Kiev några månader innan Ryssland invaderade.
– Från början åkte vi till en stad i västra Ukraina och hade inga planer att fly utomlands, men sedan fick min äldsta dotter syn på en artikel där det stod att män som har flera mindre barn får lämna landet. Då tog vi beslutet och åkte nästa dag, berättar Ihor.
Men det var lättare sagt än gjort i trafikkaoset som uppstod.
– Vi körde först västerut mot den slovakiska gränsen, men där var bilköerna så himla långa att vi bestämde oss för att vända. I stället begav vi oss söderut mot Rumänien.
Därifrån fortsatte färden västerut mot Ungern innan man den vägen kunde köra norr genom Slovakien och vidare upp till Polen.
Ihors fru heter Viktoria och har varit omskriven i PT tidigare. När undertecknad och hennes make pratat en stund möter hon upp oss på ett fik. Hon hjälper till att översätta och fylla i delar av historien – och berättar att familjen stannade i Polen en vecka innan de tog färjan från Gdansk över till Stockholm.
– När vi kom till Polen behövde vi bestämma vilket land vi ville flytta till. Jag ville egentligen bo i Spanien eller Italien för att det är varmare där, medger Viktoria och skrattar.
Sedan fortsätter hon:
– Men min man är hockeydomare och därför fick det bli Sverige.
När vi träffas på fiket är det 20 minusgrader utanför. Ihor blickar ut genom fönstret och ler.
– Jag har sagt att vi får resa till varmare klimat när vi har semester, säger han.
Viktoria är anställd på en frisörsalong. Ihor har arbetat i skogen men nu löper hans kontrakt ut. Han söker ny sysselsättning samtidigt som han dömer hockeymatcher för juniorer samt för seniorer i division 2 och division 3.
Varifrån kommer ditt hockeyintresse?
– Jag har gillat hockey ända sedan jag var liten. Jag har aldrig spelat professionellt, men som amatör spelade jag hela tiden och har alltid varit intresserad av hockey för att det är en tuff sport.
Samtidigt dömde han barn- och ungdomsmatcher.
– Mina vänner tyckte att jag var bra på det. De sa att jag borde ta det ett steg vidare.
Ihor Lysun blev sedermera hockeydomare på högsta nivån i Ukraina.
Hans hustru Viktoria fyller i igen:
– Ihor brukade arbeta med telefonsystem i Ukraina och då dömde han hockey mest som en hobby. Det gav inte så mycket betalt, men i Sverige är det bättre.
En viss hockeykultur finns ändock i hemlandet. Faktum är att Ukraina tillhörde högsta VM-divisionen varje år mellan 2001 och 2007, men sedan dess har landslaget aldrig lyckats ta klivet upp igen.
Nu menar Ihor Lysun att hockeyn i Ukraina är i en uppåtgående trend igen. I alla fall var det hans uppfattning innan kriget bröt ut.
Hur ser det ut nu, spelas någon hockey i Ukraina medan kriget pågår?
– Ja, hockey fortsätter att spelas, men det sker under speciella villkor. När flyganfall inträffar och larmet går måste lagen avbryta och förflytta sig till en säker plats.
Sedan flytten till Sverige har Ihor Lysun börjat döma J20-, J18- och J16-matcher. Han dömer även seniorhockey i division 2 och division 3.
Själv har Ihor och hans familj hittat sin trygga plats i Piteå, men de anlände först i Boden och sedan Älvsbyn. Där fick Ihor, genom hjälp av OS- och SHL-meriterade domaren Linus Öhlund, kontakt med den svenska domarkåren.
Ihor förklarar att han blivit väl omhändertagen av sina nya domarkompisar, samtidigt som han fortsätter hålla kontakten med sina gamla kollegor i Ukraina. Han vill även hjälpa hockeyspelande barn och ungdomar i sin hemstad.
– I dessa svåra tider är det många som inte har möjlighet att köpa sin egen hockeyutrustning. Därför försöker jag samla ihop lite begagnade prylar som jag hoppas kunna skicka till Krementjuk, säger han.
Och för egen del vill Ihor Lysun fortsätta utveckla sina domarkunskaper. Kriget har inte raserat hans drömmar. I stället ser han stora möjligheter i hockeynationen Sverige.
– Jag förstår att det kommer att ta tid, men nu behöver jag lära mig språket för att kunna kommunicera med spelare på ett bra sätt. Mitt mål är att döma på hög nivå och bli en bra domare. Det är min dröm.