Han valde att tacka nej när Luleå Hockey efter karriären erbjöd honom en roll som tränare för ett av deras juniorlag och började i stället att jobba på Luleås häkte.
– Jag kände mig inte så sugen på hockey just då. Det var för tätt inpå min egen karriär. Jag vet inte om det är något för mig heller. Men nu för tiden är jag här ett par timmar nästan varje dag. Min sambos pojk spelar för ett av ungdomslagen och jag är ledare, säger Jan Sandström.
– Sedan är jag ju lite av en nörd, och ser alla Luleå Hockeys matcher, fortsätter han.
Saknar du tiden som spelare?
– Det kan jag göra, men jag vet vad som krävs för att göra det de gör, och kan i dag förundras över hur de orkar.
Det blev totalt 17 säsonger i Luleå Hockey för honom, men det kunde ha blivit ännu fler.
– Det var nära att det blev Luleå Hockey i stället för AIK efter min sista säsong i Piteå Hockey, men Hasse Norberg hörde av sig till mig för sent, säger han och berättar att han redan hade hunnit skriva på för Stockholmsklubben.
Det var nära att samma sak hände när hans kontrakt med AIK gick ut våren 2001.
– Jag hade inte hört av dem, och tänkte skriva på för en annan klubb, men när de väl ringde dröjde det inte länge innan allt var klart, säger han.
Det var speciellt för den då 23-årige killen från Piteå.
– Jag höll ju på dem när jag växte upp. Så jag är glad att jag fick komma hit, säger han och ler.
Att lämna klubben var aldrig heller något du övervägde?
– Nog hade jag kunnat hitta en annan klubb om jag velat. Men jag hade ju sett världen, och konstaterat att det inte var bättre någon annanstans. Jag trivdes här och kände aldrig att jag behövde röra på mig.
Han tillägger:
– Klubben brukade också erbjuda mig förlängningar tidigt. Det var en trygghet.
Det blev förlust i debuten mot Modo.
– Jag minns att jag spelade i samma backpar som Osmo Soutukorva, och en närkamp jag hade med Magnus Wernblom i vår zon. Det är säkert för att de gjorde mål efteråt som jag minns den, säger han.
Vilka händelser är det annars du minns när du tänker dig tillbaka till den där tiden?
– Den där sjunde och avgörande kvartsfinalmatchen mot Djurgården var häftig. Det var en infekterad serie och allt talade för att vi skulle förlora. Vi låg ju också under 2–3 med två minuter kvar att spela. Stämningen var verkligen sanslös här den kvällen. Sedan var det roligt att på nära håll se Nisse (Lundkvist) utvecklas till den storback han är i dag. Att vinna CHL var också kul. Avslutningen på säsongen vi var nära att få kvala glömmer jag aldrig heller. Vi var i princip uträknade med tre matcher kvar att spela och trodde knappt det var sant när vi efter den sista matchen fick veta att Mora hade vänt 3–5 till 5–5 mot Linköping. Jag vågade inte kolla på förlängningen och gick och la mig på en bänk i omklädningsrummet. Vilken lättnad det var när Tomas Surovy gjorde det där målet. Den bästa säsongen var då vi tog oss till final mot Skellefteå. Tyvärr hade de det bästa laget i SHL:s historia den säsongen.
Hans karriär kunde ha tagit slut redan 2016.
– Jag hade haft full förståelse för om Luleå Hockey inte erbjudit mig ett nytt kontrakt, jag var ju 38 år då. Men jag hade varit rätt bra och ville verkligen spela en säsong till, säger han.
Han tillägger:
– Efter supportrarna hade hängt upp den där banderollen utanför kansliet gick det också snabbt. Jag skrev faktiskt på samma dag.
Varför tror du att du blev så älskad bland supportrarna?
– Jag vet faktiskt inte. Det kanske var för min långa och trogna tjänst, eller för att jag alltid jobbade hårt. Jag tror många kan relatera till det.
Än i dag händer det att de som står på H-läktaren sjunger den där ramsan om att han är deras kung.
– Jag blir lika förvånad och glad varenda gång jag hör dem göra det. Den borde börja dö ut snart, säger han och skrattar.
Han hade det jobbigt under sin sista säsong och spelade bara 21 matcher.
– Den var skit, både ryggen och nacken var dålig, och jag kände mig jävligt sliten, säger han.
Match nummer 895 blev hans sista, och mest känslosamma.
– Jag lyckades att trycka tillbaka känslorna till 10 till 15 minuter in på den tredje perioden, men när de på H-läktaren började sjunga om mig gick det inte längre, säger han och berättar att han grät samtidigt som de försökte forcera in ett 3–3-mål.
– Det som hände efteråt är förstås också ett minne för livet, och det var fint att få dela det med Nisse, fortsätter han.
Ni fick väl något byte tillsammans också?
– Ja, ett blev det i alla fall, det var jävligt roligt.
Innan lördagens match mellan Luleå Hockey och Malmö kommer hans tröja att hissas i Coop Norrbotten Arena.
– Det kommer att bli häftigt. Men det är nervöst. Helvetes nervöst. Jag har varit nervös ända sedan de hörde av sig och berättade det för mig. Och det lär bara bli värre och värre ju närmare det kommer, säger Jan Sandström.
Hur rankar du dig själv jämfört med spelarna (Stefan Nilsson, Johan Strömwall, Roger Åkerström och Jarmo Myllys) som redan har fått sina tröjor hissade?
– I jämförelse med dem är jag en nolla (skratt).