Vi hade en häftig sportvår framför oss. Men coronaviruset gjorde att den fick ställas in. Men i stället för att beklaga oss över det vi gick miste om så väljer vi att glädjas över det vi fick. För snart 44 år sedan möttes Börje Salming av ett välkomnande han aldrig kommer att glömma.
I september 1976 var jag ännu inte fyllda elva år, men trots det så är frågan om jag inte då upplevde den största sportsliga händelsen i mitt liv. Vilt kämpandes för att hålla mig vaken skulle jag se Tre Kronors match mot USA i Canada Cup.
I dag vet jag givetvis att Tre Kronor vann matchen med 5–2, men jag minns inte hur det gick till.
Däremot minns jag vad som hände inför matchen.
Det var den 3 september 1976 som Tre Kronor skulle möta USA i Maple Leafs Garden.
Börje Salming som vid den tiden vanligtvis spelade i Toronto Maple Leafs mötte av något helt oväntat för hans egen del.
När line-upen (presentationen) hade kommit fram till nummer 5 så hände något som aldrig tidigare hade hänt i Maple Leafs Garden. Det var också en händelse som ingen hade väntat sig och kanske allra minst den ödmjuke kirunabon, Börje Salming.
Han möttes av en flera minuter lång stående ovation av publiken i hans hemmaarena.
– Jag var väl 23-24 år då. Det var ganska pinsamt och inte något jag hade förväntat mig så klart, säger Börje Salming.
Hyllningarna inför USA-matchen till trots så är frågan om inte det som hände fem dagar senare var ännu mera uppseendeväckande.
Det var innan nedsläpp i matchen mot Kanada som spelades tidigt på morgonen svensk tid den 8:e september 1976.
03:55 (svensk tid)
Med bara minuter kvar innan nedsläpp så börjar sorlet på läktarna spridas likt en präriebrand.
– Att jag fick hyllningarna mot USA var en sak, men jag hade ju inte förväntat mig att det skulle hända igen när vi mötte Kanada. Redan innan mitt namn lästes upp så började det sorla på läktarna.
– Att jag skulle hyllas när vi mötte Kanada med Sittler (Darryl) och McDonald (Lanny) i laget fanns ju inte. De spelade ju också i Toronto och det hade varit mera väntat att det var de som fick stående ovationer.
Men så blev det inte.
03:56
I det ögonblick när speakern Paul Morris sa "Number 5 Borje Salming" så bröt det stora jublet lös.
– Det var galet. Det var på två olika sätt, men att jag skulle hyllas mot Kanada var speciellt. Det var helt otroligt.
03:56:20
Efter 20 sekunders ovationer så står han hängande på knäna med sin klubba märkbart störd av det som sker. Sedan så börjar Salming cirkla vid den egna blålinjen.
– Det var jobbigt och lite pinsamt det ska jag erkänna.
– Det var någon av spelarna i Kanadas lag som efteråt har sagt att det som hände var märkligt. "Att vi som var hemmahjältar inte fick något som ens var i närheten. Att en utländsk spelare från Sverige fick det Salming fick borde inte kunna hända".
03:56:40
Då och där kände sig speakern Paul Morris sig manad att ta presentationen vidare. Antagligen för att han visste att samma hyllningar inte skulle ges till hemmaspelarna i det kanadensiska laget.
– Det var ganska fantastiskt att jag fick de där mottagandet, men att Bobby Orr inte fick samma mottagande var lite pinsamt då, men i dag så är jag givetvis tacksam för det som hände.
Vid återkomsten till klubblaget Toronto Maple Leafs så var det som om att hyllningarna aldrig hade hänt. Trots att Salmings lagkamrater Darryl Sittler och Lanny McDonald var med när Salming fick hyllningen så var det aldrig någon av dem som nämnde det som hände den 8:e septemer 1976.
– Det var ingen som sa något och då tänkte jag inte mer på det. Första gången jag såg det själv var två år senare och det var häftigt. I dag är det ett av mina starkaste minnen från karriären.
Varför tror du att du blev så stor i Kanada?
– Jag tror att det var så att jag liknande de kanadensiska spelarna ganska mycket. Det var någon som sa "Han var mer kanadensare än vad kanadensarna själva var" och det låg kanske något i det.
– Det hängde nog mycket på min inställning på isen. Precis som kanadensarna så gav jag allt ända fram till att matchtiden var slut.
Matcherna mot Philadelphia Flyers (även kallade Broad Street Bullies) var något som alla andra lag avskydde. På den tiden var Philadelphia det mest brutala laget i NHL, men det var inget som skrämde Börje Salming.
– Jag träffade Philadelphias lagkapten Bobby Clark då jag blev invald i Hall of Fame och han kom fram och förklarade att spelarna i laget aldrig ville skada mig. Han förklarade vidare att det var tränaren Fred Shero som gav order om att plocka bort mig till varje pris. Han hade sagt att det inte spelar någon roll hur utan att de bara skulle ut och slå ihjäl mig.
Det var också något som Shero senare erkände själv i en intervju.
– Han hade sagt att det stämde, men han sa också att det inte funkade för att jag kom tillbaka varje gång. Det var ju ett bra betyg från honom, skrattar Salming.
Ännu i dag nämns det speciella tillfällena som helt unika inom ishockey. I Toronto som i folkmun kallas för ishockeyns Mecka är Börje Salming fortfarande en av de allra största. Han är en av elva spelare som blivit avbildade för en staty längst "Legends Road".
– Jag har senare förstått vilken tur jag hade som fick 16 år i Toronto.
Efter 16 säsonger i Toronto Maple Leafs och en i Detroit Red Wings så återvände Börje Salming till Sverige och Stockholm. Salming avslutade sin hockeykarriär med tre säsonger i elitserien med AIK.
Seniorkarriären som startade i Kiruna AIF 1967 avslutades i AIK i och med säsongen 1992/93.