Ishockeyn är en av Sveriges största publiksporter och har länge ansetts som en idrott för den breda massan. Sporten har till och med fått en stämpel på sig att vara primitiv. Men ishockeyn har förändrats mycket de senaste åren. Både på och utanför isen. I dag är hockeyn den dyraste bollsporten i Norrbotten visar Kurirens undersökning. I genomsnitt betalar ungdomarna 2 587 kronor till klubbarna för att få spela och en ny utrustning kostar mer än det dubbla – 6 600 kronor.
– Det är en oroväckande och tråkig trend som vi ser, säger Norrbottens ishockeyförbunds ordförande, Michael Persson.
Hur har det kunnat bli så här?
– Oj, det är en komplex fråga och det är nog många faktorer som ligger bakom det. En del som vi ser är att tidigare jobbade man på ett annat sätt för att finansiera verksamheten. Folk sålde bingolotter och arbetade för att dra in pengar. Nu blir det mer renodlad debitering vilket inte är bra för det blir en social utslagsfaktor jämfört med då lagen kollektivt jobbade ihop pengarna.
Vad innebär kostnadsutvecklingen för sporten?
– Just den sociala utslagsfaktorn. Vilket vi ser framförallt i storstadsområden just nu. Men vi kan inte längre säga att det bara är någonting som finns i storstäderna, utan det är någonting som kommer mer och mer upp mot oss också. Risken är att vi tappar många ungdomar till andra sporter för att de inte har råd att fortsätta. Framförallt när de kommer upp i åldrarna.
På förbundet ser man att det finns många fallgropar som gör att kostnaderna ökar. Det kan handla om cupspel och långa resor i låga åldrar, problem med att rekrytera ideella ledare vilket innebär att de måste avlönas och att föräldrar inte engagerar sig kring lagen i lika hög utsträckning. I takt med att antalet lag och spelare minskar så växer också avståndet till bortamatcherna för att få ihop serien.
– Att komma in i ishockeyn innebär inte en allt för hög kostnad. Det finns billiga startpaket och kostnaderna är inte så höga i klubben heller, men sedan drar kostnaden iväg ju äldre man blir och i vissa fall skenar den markant i övre tonåren, säger Michael Persson.
Vilket ansvar har förbundet för att motverka trenden?
– Ett jättestort ansvar. Det gäller att prata om kostnaderna. Att jobba tillsammans med föreningar och försöka hitta föreningar som är föredömen i arbetet med att hålla nere kostnaderna. Från förbundets sida måste vi också se till att göra det. Nu är det andra året som vi inte höjer serieavgifter, eller administrativa avgifter, trots att vi tappar en tiondel av vår omsättning. Vi har också minskat antalet läger för distriktslagen för att hålla nere kostnaderna.
– Jag tror också det är viktigt att vi som förbund jobbar tillsammans med föreningar för att hitta finansieringsformer. Exempelvis ser vi att aktivitetsstöd där man rapporterar allt från utbildningar till lokalt aktivitetsstöd, är klart mycket mindre än antalet aktiviteter. Idrottslyftet är också någonting som föreningarna kan söka och det är många miljoner som aldrig kommer till användning. Det är någonting som vi försöker att marknadsföra.
Lagen i malmfälten har ju unika förutsättningar redan i låga ungdomsår med tanke på deras stora avstånd. Vad kan förbundet göra för att hjälpa en stad som Kiruna med tanke på deras geografiska läge?
– Det vi försöker göra är att lägga serierna på ett sådant sätt att det synkar med flera åldersgrupper. För att underlätta samåkning och se till så att lagen kan spela flera matcher under samma resa.
I en del andra sporter finns det reseutjämningsbidrag för lag med långa avstånd och att det är någonting som efterfrågas från klubbarnas håll. Varför har inte hockeyn det?
– Vi har reseutjämningsstöd, men det är i serier som har ett ojämnt antal lag. Exempelvis om man har tre omgångar i en serie, då görs det reseutjämning på den sista omgången.
Men inte för lag som har längre resor på grund av sitt geografiska läge?
– Nej, men jag vet att det historiskt har funnits förfrågningar om det är möjligt att skapa en pott från centralt håll. Däremot är det ingenting som vi har lyckats att genomföra.
Per plagg ligger utrustningen mellan 500–1 000 kronor per skydd. Hur ser du på det?
– Det är mycket pengar, men det behöver inte vara så dyrt. Det här är en fråga som vi tar upp i föräldrafoldern där vi pratar mycket om att undvika kostsamma utrustningar i ungdomshockeyn. Framförallt eftersom den dyra utrustningen ofta är gjord för äldre ungdomsspelare och seniorer.
–Det blir för styva klubbor och skridkor som inte är lämpligt för unga spelare. Det finns exempelvis prisvärda startpaket som föreningar kan söka via Skodas hockeyfond.
– Sedan blir det tyvärr alldeles för utrustningsfokuserat när de kommer upp i tonåren och då drar kostnaden iväg. Här har vi ett ansvar att kommunicera ut det till föräldrar och ledare och uppmana dem att hålla igen då dyrare utrustning inte gör dem till bättre hockeyspelare.
Kan förbundet försöka att sätta press på tillverkare eller sluta avtal för att sänka kostnaden?
– Ja, det har gjorts vissa försök. Bland annat startpaketen som finns för de allra yngsta. Sedan jobbas det tillsammans med sponsorerna som finns kring svensk hockey för att hitta lösningar. Men det är oftast riktat mot barn och tidig ungdom.