Pernilla Forsgren har varit ordinarie back sedan hon kom till klubben säsongen 2015/2016.
Pernilla Forsgren kom till Luleå redan som 15-åring. Sedan dess har hon spelat med Luleå Hockey/MSSK i högstadivisionen. Hon har varit med och vunnit fem SM-guld och spelat totalt 281 matcher i Luleåtröjan.
Men nu är tiden i klubben över.
Forsgren har flyttat hem till Umeå och spelar inte ishockey längre.
Nu berättar hon för första gången om utbrändheten som hon drabbats av. Om hur lusten till det hon tidigare älskat försvann och hur kroppens signaler sa stopp – nu räcker det.
– Jag hann spela fem matcher och sedan funkade det inte längre. Jag åkte hem till Umeå och pausade. Jag var där i två veckor och tog det lugnt, sedan for jag upp till Luleå igen och försökte, men jag kände att jag inte var redo, säger Pernilla Forsgren.
Hon insåg att hon var framme vid vägens ände.
Kraften var slut.
– Jag kom fram till att jag inte kunde ta mig tillbaka med förutsättningarna jag hade. Det blev en ohållbar situation för mig. Det blev för mycket och jag fick inte ihop vardagen med jobb och träning, säger Forsgren.
En vanlig dag i Pernillas liv började klockan 09.00 på ishallen. Först fysträning och sedan träning på is fram till lunch. Efter det åkte hon till sitt jobb i en matvarubutik och jobbade fram till kvällen.
– Mitt största problem var hur träningstiderna har varit upplagda över tid och hur tufft det blir för vissa som måste jobba eller gå i skolan. Det var en väldigt stor bidragande orsak att det blev så här tror jag.
När hon försökte klämma in saker hon mår bra av, som inte tillhörde körschemat, fick det konsekvenser.
– Om jag en kväll åkte och umgicks med vänner efter jobbet så visste jag att jag skulle få betala för det morgonen efter.
Hur har du mått under den här tiden?
– Jag har varit väldigt trött och inte mått bra under en längre period. Jag kände att jag inte hade någon fritid. Jag hade ingen tid att göra något annat utanför eller återhämta mig. Göra saker som jag tycker är kul för att få energi att orka fortsätta.
Det började redan under förra säsongen. Pernilla kände att något skavde, men fortsatte ändå.
– Kroppen är väl sådan att man kör på tills det verkligen inte går längre. Jag hade kämpat på ett bra tag och egentligen inte tänkt på det så mycket. Det blev en vardag. Det var ingenting jag gick och tänkte på dagligen men till slut sov jag väldigt dåligt och jag kände ingen lust för saker och ting. Det fanns ingen glöd kvar. Ingenting var roligt längre och det kändes hopplöst. Jag ville inte göra något. Det var energibrist. Det mesta blev bara mörkt.
Pernilla berättade för sina lagkamrater om hur hon kände. Hon ville vara öppen med hur hon mådde.
– Jag har fått väldigt fin respons av spelarna i laget och de tycker att det är starkt av mig. Det är jag tacksam för, säger hon och fortsätter:
– Jag funderade på vad jag skulle säga till andra, men jag kände direkt att jag vill säga som det är. Det är inget konstigt och det är sådant som kan hända. Det kan vara bra att det faktiskt kommer ut att det är tufft i den här branschen. Jag har klarat av det i flera år men ibland blir det för mycket och det måste också få vara okej.
Hon har funderat mycket på vad som hade kunnat förhindra situationen och den negativa spiralen som bara snurrade snabbare och snabbare.
– Man vill såklart att hela organisationen ska bli mer elitsatsad och det har man pratat om väldigt mycket. Jag förstår att alla alltid kommer ha olika förutsättningar i ett lag, men det måste ändå vara en hållbar situation för alla. Man kan inte bara anpassa verksamheten till vissa som inte behöver jobba. Vi som går i skola eller jobbar måste ha samma chans att klara av vardagen och kunna ha ett liv utanför.
Har du pratat med klubben om det?
– Det har jag. Just när det här hände så lämnade vår tränare och sportchef, så jag visste inte vem jag skulle prata med. Det var också lite tufft. Var ska jag vända mig nu? Jag har förklarat för dem och jag hoppas att de tar med sig det till framtiden, säger hon och fortsätter:
– Jag tror verkligen inte att jag är ensam om de här tankarna. Jag tror att det är fler som känner samma som jag.
I dag mår Pernilla bättre och är inte sjukskriven längre. Hur det blir med ishockeyn får tiden utvisa.
– Jag fick gå och prata med en samtalsterapeut. Det hjälpte mig väldigt mycket och jag känner att jag är tillbaka på banan igen. Nu ser jag fram emot det som komma skall. Leva ett vanligt liv och se vad som händer.
Emma Nordin och Pernilla Forsgren.