Jenni Hiirikoski slår sig ner vid bordet med en kopp svart kaffe. Sporten träffar Luleås lagkapten några dagar innan finalstarten på ett fik i centrala Luleå.
Hon är redo att leda laget mot en ny mästartitel.
– Vi har tränat för det här hela säsongen, säger hon.
Sommaren 2016 stod det klart att världens bästa back var klar för Luleå Hockey/MSSK.
Nu är Hiirikoski inne på sin tredje säsong i klubben.
– Luleå har blivit mitt hem. Jag har funnit mig till ro här, säger 31-åringen som kommer från Lempäälä, ungefär två mil utanför Tammerfors i södra Finland.
Kan du tänka dig att stanna här efter den aktiva karriären?
– Ja, det kan jag.
Som tränare?
– Ja, precis. Förhoppningsvis kan jag hjälpa den yngre generationen till toppen. Jag tror att jag har något att ge tillbaka efter min egen karriär, säger hon och fortsätter:
– Jag kanske blir förbundskapten för Damkronorna, säger hon skämtsamt.
Men än ser hon inte slutet på karriären. Hennes kontrakt med Luleå sträcker sig även över nästa säsong.
– Det känns som att jag har mycket kvar att ge, även fast jag har passerat 30. Jag hoppas jag har många år kvar. Och jag hoppas jag får ett nytt kontrakt. Att de vill ha kvar mig.
När Jenni Hiirikoski kom till Luleå blev hon assisterande lagkapten.
Säsongen efter fick hon C:et på bröstet.
Hon har många gånger hyllats för sitt sätt att driva laget framåt.
– Jag lever som jag lär. Jag förväntar mig mycket från mig själv och jag förväntar jag mig att alla runt mig håller en hög nivå. Jag vill hjälpa mina lagkamrater att nå toppen och jag tycker att vi har skapat en bra atmosfär som gör det möjligt att ta sig dit.
Du känns ofta väldigt lugn när man pratar med dig. Kan du bli arg?
– Jo, det blir jag.
När blir du det?
– När vi spelar dåligt och inte kommer upp i den nivå som vi kan spela på. När vi är lata försöker jag trycka på knappen för att få igång laget.
Ställer du dig upp i omklädningsrummet eller hur gör du?
– Ja, det gör jag. Det kan bli ganska högljutt.
När vi följde laget under bortamatcherna i Vilhelmina, och ni spelade rätt dåligt mot SDE, var det som att en eld tändes i dina ögon. Du tog över hela matchen och ledde laget till seger.
– Det är mitt matchansikte. När det är match och träning går jag in i en annan roll. Då gör jag vad som helst för att vinna. Jag hatar att förlora och pushar mig till gränsen. Jag har temperament när jag är hockeyspelaren Jenni. Då är jag som Lilla My i Mumin.
Hon fortsätter:
– Det är också en av mina bästa egenskaper. Jag ger allt när jag är där ute, men när matchen är slut så är den slut. Det är en annorlunda Jenni som går från rinken. Det är mitt sätt att hantera det.
Det låter som att du har höga krav på dig själv?
– Ja, det har jag. Jag har varit i bra lag och haft bra tränare som hjälpt mig hur jag ska hantera det. Man tror att man alltid ska vara på topp, men man måste förstå att jag är mänsklig också. Ibland fungerar det inte.
Hiirikoski förklarar vad hon menar:
– Om jag behöver gå igenom en mur, så går jag igenom muren. Jag hittar en väg att göra det. Men nuförtiden är jag smartare. Jag springer inte rakt igenom den och kraschar på andra sidan. Nu letar jag efter små hål som jag kan ta mig igenom. Så hanterar jag de tuffa perioderna i mitt liv som hockeyspelare.
Är det den inställningen som gjort dig så bra?
– Jag har alltid haft en bild i mitt huvud att jag vill tävla mot de bästa. Jag vill vara en av de bästa. Vill du ta nästa steg måste du se dig själv, hur du är som person. Ibland måste man höja handen och säga förlåt, det här blev fel, lära sig av det och gå vidare. Det försöker jag alltid säga till de yngre spelarna.
Du känns säker i dig själv?
– Jag är väldigt säker i mig själv som hockeyspelare. Jag vet vad jag gör när jag är på isen. Det är min värld.
Inte privat?
– Då är jag ingen speciell.
Vad gör du helst på fritiden?
– Jag är mycket hemma och jag gillar det. Jag gillar att promenera, men också träffa människor. Här umgås jag med mina vänner runt hockeyn. Hemma i Finland är jag mycket med min familj, framför allt med farmor och farfar.
Jenni Hiirikoski har så här långt stått för en imponerande säsong. I grundserien slutade backen tvåa i poängligan med 63 poäng, 19 mål och 44 assist, på 34 matcher. En poäng bakom vinnaren Michela Cava från Modo.
Lägg till tio poäng i slutspelet vilket innebär totalt 73 poäng.
Dessutom ligger hon på 50 i plus/minus-statistiken.
Det är inte svårt att förstå att hon är en stor förklaring till Luleås succé.
– Bakom alla dessa siffror finns ett helt lag. Jag har också fått spela en hel del i powerplay, vilken är en stor anledning, säger hon och forstätter:
– Om jag ska vara helt ärlig så är det ingen som vinner poängligan över Michelle Karvinen om hon är skadefri. Det är underbart att få spela med henne, Emma Nordin och de yngre spelarna i laget. Jag har njutit av varenda sekund.
Jag hörde att du spelade 37 minuter i en match. Det är otroligt mycket.
– Det var någon gång i januari, då vi hade jättemånga matcher och flera skador, så det blev en hel del istid. Under bronsmatchen i senaste OS spelade jag 33 minuter. Det är också mycket på internationell nivå. Man tar varje minut som man får.
Hiirikoski har ett stort intresse för fysträning och håller ofta i lagets träningar i gymmet.
– Jag har alltid varit intresserad i all sport. Jag har spelat fotboll och kastat spjut, men när jag var 17 år bestämde jag mig att satsa helt på hockeyn.
Varifrån kommer gymintresset?
– Jag hade en bra tränare när jag var 14 som hjälpte mig i gymmet. Han lärde mig teknik och hur man ska träna som elitidrottare. Jag har tidigare haft en egen fystränare under hockeysäsong. Nu har det varit kul att arbeta med Petter Pettersson (fystränare i klubben). Vi har möten och diskuterar hur vi ska göra. Sedan är det mitt jobb att leda fysträningarna.
Din skridskoåkning är helt otrolig. Hur har du blivit så bra?
– Jag har haft stora lårmuskler sedan jag var fem år, säger hon, skrattar och fortsätter:
– Jag försöker hela tiden pusha mig själv till nästa nivå. Jag vet att jag kan åka snabbare, det gäller bara att träna. Jag har tillbringat många timmar för att träna upp fotlederna.
Som många damspelare från Hiirikoskis generation tränade hon med killar när hon var liten.
– Jag gillar att träna med killar för allt går mycket snabbare. Men jag förstår att jag är mycket mindre. Om jag går in i en närkamp får jag deras armbågar i huvudet hela tiden. Det är inte så bra, även om jag kan vara med och tävla i många andra moment.
Hon blir tyst en stund. Sedan forstätter hon:
– Jag känner inte att jag behöver slå någon man eller pojke för att visa att jag är bra nog. I min sport är jag tillräckligt bra. Det räcker för mig.
I Luleå Hockey tränar dam- och herrlaget ofta tillsammans i gymmet.
Något Hiirikoski tycker om.
– Det är så respekt skapas. De ser vad vi gör varje dag. De ser att vi gör samma saker, även fast vi inte har samma lön. Ishockey handlar inte om pengar, det handlar om hjärta och vilja, säger hon och fortsätter:
– Jag är stolt över att tillhöra Luleå Hockey där alla kan jobba ihop. Det är bra för de yngre pojkarna att se att klubben har ett elitlag på damsidan som tränar så här hårt.
Hiirikoski har flera säsonger bakom sig i den finska högstaligan. Totalt har det blivit fyra guld.
Hon berättar om ett speciellt minne från tiden i JYP som hon bär med sig än i dag.
– Vi började på en låg nivå men tog steg och klättrade. Min sista säsong hade vi nio spelare med i finska landslaget. Jag kommer ihåg en träningsmatch vi hade mot ett killag i klubben.
– De sa olämpliga saker till oss på isen och visade absolut ingen respekt. Jag var upprörd över hur de betedde sig så jag gick till deras omklädningsrum efter matchen.
Vad sa du?
– Har ni sett att vi har samma märke på tröjan? Vi spelar i samma klubb. Det här är den högsta nivån vi kan komma till som damspelare i Finland. Vi är jätteglada att vi får möta er för vi har inte det tempot eller den skridskoåkningen i vår liga, men ni respekterar inte vad vi gör. Jag har spelat på den högsta nivån i världen, och där finns inga rövhål.
Brandtalet i det tysta omklädningsrummet fortsatte:
– Man måste veta vem man är och hur man beter sig om man vill nå dit. Ni har möjligheten att gå till NHL, eller vart ni vill, för mycket pengar. Ni vet att vi kommer sitta hemma i soffan och titta på killarna som vi tränade med. Vi kommer komma ihåg det, men ni vill inte komma ihåg att ni betedde er så här mot oss.
Hur reagerade killarna?
– Alla satt som tända ljus med öppna munnar. Jag avslutade med att önska killarna lycka till och sen gick jag tillbaka till vårt omklädningsrum.
Fem minuter senare fylldes damlagets omklädningsrum.
– Spelarna stod på rad och bad om ursäkt. Det var en vändpunkt i den klubben. Efter det kom killarna på våra matcher och de tävlade om vem som skulle få träna med oss. När vi vann guldet på övertid var hela laget där.
Hiirikoski har också hunnit med två sejourer i Ryssland med SKIF Nizhny Novgorod.
Hon berättar om en annorlunda tid i karriären.
– Jag var 20 år när jag åkte dit första gången. Det var mitt första år som proffs, vilket var en stor händelse för mig.
När jag såg misären där var jag tacksam över min uppväxt i Finland. Jag hade alla möjligheter att bli vad jag ville, men det har inte alla i Ryssland. Jag fick höra många historier från mina lagkamrater hur deras liv var. Mer än hälften av pengarna de tjänade skickade de tillbaka till sina familjer, som de knappt träffade.
Hon återvände till laget säsongen 2011-2012.
– Det var väldigt annorlunda, men jag gillade det. Det bästa var att man fick fokusera på att spela hockey. Det gjorde mig bättre. Och man fick ta hand om sin egen business.
Kunde man bli lurad annars?
– Ja, det finns många historier, men mig har de behandlat bra.
Hur mycket pengar tjänade du?
– Det får jag inte säga. Men det var bra för att vara damspelare. Vi tjänade kanske som en städerska.
Trots att Hiirikoski har dominerat stort i Luleå har ingen konkurrent försökt få hennes underskrift.
– Nej. Här i Sverige respekterar man att man sitter på kontrakt. Och jag skulle aldrig vilja spela för något annat lag i den här ligan.
Finns det någon annan liga du drömmer om att spela i?
– Nej, inte direkt. Kanada är bra, men jag känner inte att jag behöver åka dit. Vi har bra saker här också. Vi gör saker på ett bra sätt. Jag gillar det.
Vad hade du gjort om du inte spelat hockey?
– Då hade jag haft en bondgård hemma i Finland eller drivit en egen målarfirma. Jag gillar att arbeta med händerna, säger hon och forstätter:
– Jag kommer från en liten stad, det är inte ens en stad, där min farmor och farfar hade en bondgård med kor. Jag var där varenda sommar och hjälpte till. Korna var mina bästa vänner.