22 grader i centrala Luleå, 24 i Sundom.
Och en havsbris som svalkar.
Här hämtar Lars "Osten" Bergström kraft av att ständigt befinna sig i rampljuset – vare sig han vill eller inte.
Hinner du landa under säsong?
– Jag tycker faktiskt att det goda med att ha samlat på sig erfarenhet är att jag är mer bekväm med jobbet. Det tar inte lika mycket kraft som det gjorde i början och jag tar saker och ting på ett mer samlat sätt, men samtidigt är jag engagerad och jag lever med det här jobbet.
På 90-talet var du både lärare och elitserietränare, hur hann du med familjelivet?
– Oj, det är ens dåliga samvete. Jag har försökt ge kvalitetstid. När vi varit tillsammans har vi hittat på saker och varit i stugan och fjällen, men visst har jag jobbat hårt. Både mycket och intensivt. Om jag ger mig in i något är jag noggrann och lämnar inget åt slumpen, säger "Osten" om familjen som består av frun Anna-Lena och två vuxna söner.
Hur är du att umgås med under de mest intensiva perioderna i ditt jobb?
– Jag tror att jag blivit bättre. På gott och ont drev jag mig själv i min roll och kunde svara på frågor utan att vara närvarande. Ibland kunde det vara att någon av sönerna frågade om de kunde få en ny cykel och jag svarade ja utan att jag visste om det.
– I den här rollen, som sportchef eller tränare, är du aldrig riktigt ledig. Jag skulle sakna det om jag inte hade det så. När inte ni ringer får jag lite abstinens och blir orolig av det; vad är det nu då?
2008 kom du tillbaka till Luleå Hockey, hur har det blivit tycker du?
– Jag var landslagstränare i Österrike och tänkte att jag kunde hjälpa Luleå med mitt kontaktnät och fortsätta vara tränare. Men de ville att jag skulle in och vara mer engagerad än så. Första tiden dubbeljobbade jag, precis som när jag var tränare i Luleå Hockey och jobbade som lärare, men kunde mer och mer fokusera på sportchefsjobbet. Det som framför allt har hänt är att det är en större omsättning på spelare. Nu är det mycket mer rörligt och spelarna vill maximera sin karriär.
Vad tror du att det beror på?
– Jag tror att spelarna tittar på sin roll, ekonomiska förutsättningarna och sedan tror jag att den nya generationen vill se världen och det är ett bra sätt att göra det genom hockeyn. Man får direkt sin egen familj i den ishockeyklubben man hamnar i dag. I dag är världen mer mobil än när jag själv växte upp.
– Det som har känts bra i Luleå Hockey är att vi haft en fantastisk kontinuitet på ledarsidan och det tror jag har hjälpt klubben att vara så framgångsrik. Där sätts kärnvärden fast. Vi har producerat bra ledare, det är bara att se på Rönnberg i Frölunda och "Bulan" i Brynäs.
Du kom in när klubben just klarade elitseriekontraktet 2008. Nu är Luleå en etablerad toppklubb, på vilket sätt har du bidragit?
– Först och främst, de människorna som jobbade då gjorde det jättebra med små resurser, liten organisation och klarade av att överleva. Det har varit Luleå Hockeys styrka att hantera motgångar på ett bra sätt.
– Jag hade förmånen att komma in i en tid med ombyggd arena, det skapades bättre resurser och vi bestämde oss tidigt för att satsa på organisationen för vi kunde inte konkurrera om spelare med andra klubbar. Det var ett riktigt beslut. Vi prioriterade organisationen med de medel vi hade till förfogande. Vi hittade allsvenska spelare, som gick hela vägen till Tre Kronor.
Hur länge fortsätter du?
– Jag har ett år kvar på kontraktet och så länge jag känner att det är kul och jag har drivet kvar vill jag fortsätta.
Var hämtar du din kraft ifrån?
– I grunden tackar jag mina föräldrar. De hade mycket energi och jag är uppfödd att göra bra ifrån mig. Även om det var mycket lek så handlade det också om att vinna.
– Men bara att jag sätter mig i bilen och ska åka ut hit gör att jag går ned i varv. Jag har eget vatten här så när ni skriver något dåligt kostar det inte så mycket att duscha av sig.
Stundtals får du hård kritik, hur hanterar du den?
– Jag har några stycken som mejlar mig. Men jag brukar tänka att vilket härligt jobb jag har som får feedback. Jag ser det som ett engagemang. I början var jag känslig och ville att tio av tio saker skulle vara positiva.
Hur har familjen hanterat det?
– Det var tufft för grabbarna när de var yngre. Ibland kunde jag bli ganska irriterad när det gick över gränsen. När vi bodde utomlands i Österrike var skolklimatet ganska tufft för dem. Barnen kunde vara på dem och säga att det är din pappas fel.
– Jag vet någon gång när vi skulle åka och köpa nya gymnastikskor så kunde de säga att jag bara skulle titta rakt fram och nedåt. De var vana vid att allt tog väldigt lång tid när folk ville stanna och prata med mig.
Hur gick tankarna för dig inför valet av Stefan "Skuggan" Nilsson, som inte haft något huvudtränaruppdrag på seniornivå?
– Grundtänket var att fortsätta med den tränarstaben vi hade och att Jocke (Fagervall) skulle stanna hos oss. De hade bevisat att de klarat att jobba sig igenom motgång. Men Jocke ville gå vidare och göra någonting annat. Samtidigt spelade sociala skäl in och han ville hem till Umeå.
– Vi provade och vägde olika alternativ, men det var så mycket som talade för att Stefan skulle få chansen. Vi pratade med spelare, övriga tränare, både i A-laget och på ungdomssidan, och jag själv har alltid tyckt att han har en unik förmåga och känsla för hockeyn. Jag tror stenhårt på honom. I den sociala mediesvängen blir det en lavin om någon driver en fråga. Det var det absolut bästa valet som Luleå Hockey kunde göra och inte minst att visa att vi fortsätter att tro på egna ledare.
Fanns det en fnurra på tråden mellan dig och Fagervall?
– Absolut inte. Jocke gjorde ett jättebra jobb hos oss och vi ville att han skulle fortsätta. Han fick den här möjligheten (GM i Björklöven) och har sin sociala situation och sitt boende i Umeå. Jocke är en av de bästa personerna jag jobbat med och han var omtyckt i organisationen, men samtidigt förstår jag hans situation. Han lämnade ett tomrum och jag saknar honom.
Hur skapar man en vinnarkultur?
– Att driva varje detalj till det bästa möjliga resultatet och att tro på det man gör. Jag fick en del kritik som tränare att vi aldrig slog oss till ro, men jag vinner hellre med 5–0 än 4–0.
När grät du senast?
– Riktigt ledsen var jag när min far Arne dog den 22 december. Han var en fantastisk person. Han kunde vara kritisk mot mig, men försökte vända allt till något positivt. Vi hade daglig kontakt och jag saknar samtalen med honom.
– Han blev 90 år och hade ett långt och bra liv. Han var på match just innan lucia, men sedan blev han dålig och det gick fort. Han fick säga att han var stolt över oss tre syskon och tyckte att han haft ett bra liv. Det var läge att somna in.
Hockeyresan 1:5 – Johanna Fällman.