Att Mario Kempe inte trivts här sägs ha varit tydligt. Det viskas om att han haft problem med att hitta rätt i spelartruppen, att han inte riktigt passat in i det rådande sociala klimatet, med den kravställning som finns från både tränare och medspelare.
I ganska precis 13 månader har Mario Kempe varit Luleås bäst betalde spelare. Det går många rykten om Kempes lön, initierade bedömare jag varit i kontakt med sätter den till minst 250 000 i månaden, totalt alltså 3 250 000 med decemberlönen. För detta har Luleå fått en spelare som rehabiliterat sin sargade kropp tillbaka till Tre Kronor-form och samtidigt hunnit med 36 matcher och elva poäng, ett snitt på drygt 90 000 per match eller 295 000 per poäng om ni hellre vill räkna så.
Sättet som Mario Kempe dribblat bort Luleås sportsliga organisation är hans överlägset bästa spel i karriären.
Men problemet är större än så.
Det är precis såna här situationer som ska motverkas, förhindras, av en solid strategi och kunniga sportchefer. I Luleå är det som att motsatsen råder. Här skapas situationerna istället.
Problem ett: Sportcheferna. Jag tror inte att det är någon tillfällighet att Kempe till slut hamnade här. Bara här var kontrollfunktionens brister, orutinen, självgodheten, paniken och skammen över det egna misslyckandet under fjolåret så stor att man fann det för gott att kasta flera miljoner efter en spelare som a) det var högst osäkert någonsin skulle kunna spela hockey igen, b) ville ha hutlöst betalt för att ändå försöka samt c) egentligen ville göra det någon annan stans.
Problem två: Strategin. Det är bara sex år sedan ordförande Anders Olofsson stolt annonserade att klubbens identitet skulle bygga på utvecklingskraft, med ”lag fyllt av norrbottnisk karaktär där spelare inte förlitar sig på andra, utan där alla vet att man måste ’hugga ved på sommaren för att inte frysa ihjäl på vintern’. Spelare som till stor del är utbildade, förädlade och präglade i vår egen verksamhet”. Resultatet? Med väldigt god vilja och skammens rodnad på kinderna kan man väl påstå att en tredjedel av de tongivande spelarna är ”utbildade, förädlade och präglade” i den egna verksamheten – och väldigt få av dem sedan nuvarande sportsliga ledning tog över. Mario Kempe är varken den förste eller siste elitspelaren som inte trivs i Norrbotten. Men jag vågar påstå att aldrig förr har en spelare fått så mycket betalt för så lite uträttat inför så många människor.
Istället för ett lag fullt med spelare som har vett att hugga ved under sommaren anställer Luleå Hockey folk som skär guld med täljkniv.