Hon har varit tränare för Luleå Hockeys damjuniorer i tre säsonger. Sedan en månad tillbaka är Melinda Olsson heltidsanställd av klubben och har nu även blivit ungdomsansvarig för flickverksamheten.
– Det känns otroligt kul. Det är en dröm som går i uppfyllelse att jag får jobba med hockey på heltid. Sen är det ärofullt att jag får göra det här i Luleå som är en klubb nära hjärtat, säger Melinda Olsson.
Det har varit sällsynt med damer på ledande positioner i svensk hockey, men det har ändrats de senaste säsongerna. Erika Grahm är sportchef i Brynäs, Kim Martin Hasson är sportchef för SDHL-nykomlingen Frölunda och Madeleine Östling är sportchef i Linköping.
– Det är lite häftigt för jag har spelat med Erika Grahm och gick hockeygym med henne. Jag har spelat med Madeleine Östling också. Jag har spelat med Kim Martin i klubblag och landslag, så man har ju spelat med alla och nu när vi har slutat spela fortsätter vi med hockeyn för att vi brinner för damhockeyn.
När hon blev tränare för Luleås damjuniorer för tre år sedan berättade vi om en bild och en dagboksanteckning från första klass som hennes mamma hade hittat. Där skrev Melinda Olsson att hockeytränare var hennes drömjobb.
Som spelare vann 30-åringen från Överkalix ett SM-guld med Linköping och fyra med Luleå. Efter guldet 2018/19 lade hon av och tänkte göra annat än att syssla med hockey.
– När jag slutade var det inte självklart att jag skulle bli tränare. Jag tänkte att nu ska jag resa och jobba. Men när Luleå kontaktade mig igen, Micke (Forsberg) och Oskar (Häggström) som det var, och ville ha tillbaka mig i organisationen så tänkte jag bara: ”Men, helskotta vad ska jag annars göra? Det är ju det här jag brinner för. Det är det här jag vill göra”. Det har varit en häftig resa på det sättet.
I rollen som ansvarig för flickverksamheten ska hon se till att klubben får en bättre överblick och Olsson har ett klart mål.
– Min ambition är att komma nära flickverksamheten. Att vara ute hos varje lag minst en gång i månaden och bekanta mig med både spelare och ledare. Oavsett om de är yngre eller äldre tror jag att det är en viktig väg att gå.
Även om hon drömde om tränarjobbet som sjuåring säger Melinda Olsson att intresset för att se hockey på ett nytt sätt kom först efter att hon hade lagt av.
– Det var så kul med den där bilden (från dagboken). Men jag tror att jag alltid har haft en nyfikenhet. Jag älskar att se hockey på olika sätt. Det är ju en stor skillnad på att vara tränare och spelare. Man ser hockey på ett helt annat sätt. Jag kan ju tänka idag: men varför gjorde jag inte si och så? Varför tänkte jag inte på det här? Det är det jag vill förmedla till mina tjejer: ”Tänk på det här. Försök att inte göra det här.” Man vill hjälpa dem på det sättet, säger hon och fortsätter:
– För jag vill ju, oavsett om de spelar här eller om de går college eller vad de än gör när de har gått ut gymnasiet, kunna säga att henne hade jag i tre år. Kanske får jag vara en liten del av hennes utveckling. Det är det som triggar mig. Att få se de här tjejerna varje dag och se hur de utvecklas.
Nu kan hon inte titta på hockey utan att se matchen från en tränares perspektiv.
– Jag har min bror som spelar i allsvenskan. Han brukar ringa mig efter varje match. Jag brukar säga: ”vill du höra den ärliga versionen eller den snälla?”, säger hon och skrattar gott.
Felix är lillebror som är fyra år yngre och senast spelade i Tingsryd.
– Vi spelar på samma position så det är ganska kul. Han säger att han gillar att höra min feedback. Så det är ganska intressant. Vi har en väldigt bra connection.
Skulle hon missa en av brorsans matcher ser hon den i efterhand och ger feedback.
– Det är kul. Vi har alltid varit ärliga med varandra. Även när jag spelade så kunde han gå in och säga: tänk på det här. Vi är nog ganska lika. Vi är väldigt tajta. Vi brukar ha högt i tak.
Hon har samma inställning när det gäller att coacha sina tjejer.
– På isen är det full fokus på det vi gör där. Sen utanför är jag en nallebjörn och finns alltid där med öppna armar. Oavsett vad det är så finns jag alltid här. Det tror jag att alla känner. Jag är en nallebjörn utanför, men på isen ska vi utvecklas. Men man ska också ha kul med glimten i ögat såklart.