Jonathan Hedström i Tre Kronor-tröjan. Forwarden spelade 77 A-landskamper och har ett VM-silver på meritlistan.
Som liten grabb hade han svårt att sitta still och att röra på sig blev ett naturligt sätt att göra sig av med all energi.
Under uppväxten förstod Jonathan Hedström inte vad det berodde på, men när han i vuxen ålder började läsa på om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) blev det klarare.
– Jag har alltid haft en orolig kropp och hållit på med många olika idrotter för att stilla surret i huvudet. Att jag skulle få den här diagnosen kom absolut inte som en chock, det var väntat, säger Jonathan Hedström som i dag är 45 år.
Var det viktigt för dig att få diagnosen på papper?
– Egentligen inte. Det var mer för att få medicin för det och se om det kan hjälpa. Jag testade ett tag, men nej, det var ingenting för mig. Det känns fel att stoppa i sig amfetamin.
Den vanligaste medicinen mot adhd innehåller metylfenidat som är ett centralstimulerande ämne som liknar amfetamin.
– Jag blev lugnare och mer produktiv på ett annat sätt, men jag kände biverkningarna också. När det gick ur kroppen blev jag skakig. Jag är en sådan människa som vill veta var det kommer ifrån. Varför har jag det här?, säger han och fortsätter:
– Jag tror det är lätt för sjukvården att skriva ut. "Här, ta det här pillret, det blir bra". Men det är inte alltid att det blir så.
Du är kritisk mot det?
– Jag är emot att man bara skriver ut i stället för att gå till botten med varför man har problem.
Finns det något annat förutom medicin som hjälper dig hantera din adhd?
– Scheman. Om jag har ordning och reda blir det balans i livet. Det är lätt att det spårar ut annars.
Jonathan Hedström har spelat ishockey på elitnivå i 16 år. Under tre säsonger tillhörde han Luleå Hockey och har totalt gjort 540 SHL-matcher. Han fick även chansen i NHL och gjorde framför allt avtryck säsongen 2005-2006 då han stod för 27 poäng i Anaheim Ducks.
Han tror inte att han hade blivit lika framgångsrik utan sin adhd.
– Jag hade tjurigheten och viljan att gå längre. När andra tyckte saker var jobbiga och obekväma kunde jag pressa mig lite till. Det finns såklart jättemånga som blivit svinduktiga hockeyspelare som inte har adhd, men jag kunde kapa i känslobanken vilket gjorde att jag inte hade något problem med att stå och nöta saker.
Ja, adhd och idrott är ofta en bra kombination. Enligt en studie som publicerades i British journal of sports medicine 2020 har 3–7 procent av världens befolkning adhd, medan motsvarande siffra bland proffsidrottare är 7–8 procent.
– Många kriminella har också någon slags form av adhd och jag är glad att idrotten blev mitt kall. Jag var så himla fokuserad på att ge järnet i just den delen och det har absolut varit bra för mig. Dels får man ut energin, för man har ofta mycket energi, och så blir man väldigt fokuserad på det man tycker är roligt. Då orkar man framför allt träna mer.
En del beskriver den positiva delen som en superkraft, är det så?
– Verkligen. Det är svincoolt att se hur det funkar när man har en annan förståelse. Jag har kompisar som inte hållit på med idrott men som är företagare och det är exakt likadant. De sköter inte ekonomin, om jag säger så, men de koncentrerar sig på det som de är bra på.
När han gjorde adhd-utredningen fick han många svar.
– De förklarade för mig att tanken töms efter halva dagen och så är det verkligen. Är det mycket man ska göra, säg betala räkningar i slutet av dagen, då blir man helt slut. Det låter banalt, men det är så.
Hur hanterar du det?
– Nu har jag allt på autogiro. Uppstyrt och scheman. Jag har tidigare skitit i att betala räkningarna och fick sedan inte låna pengar av banken.
Det var alltså inte för att kontot var tomt?
– Nej. Jag tänkte att jag tar det senare, för det inte är nog intressant för stunden, men är det en resa med polarna jag ska göra är jag väldigt snabb.
Det har blivit många spontanköp av bilar, berättar han.
– Det är inte bara en, kan jag säga. Herregud, det är hemskt när man tänker tillbaka. Jag önskar att jag hade haft någon som sagt nej. Det är roligt för stunden men sedan är det inte roligt mer och så står du där med ett bilköp som inte är det bästa.
Hur många bilar har du köpt på feeling?
– Ouch, det måste vara 10-15 stycken. Jag kan åka in och titta. "Åh den såg rolig ut – beställ den" och när jag kört den i några veckor tycker jag inte det är kul längre och så har jag tappat 100 000 kronor på en bil.
Handlar det om kickar?
– Ja, absolut. Man söker kickar hela tiden och så kan det bli åt andra hållet också. När jag inte har något att se fram emot blir jag extremt passiv. När min fru var borta på jobb låg jag och kollade 46 avsnitt i rad av Vikings. Jag tappar lätt tidsuppfattningen.
Du blir fast i det du gör?
– Ja, framför allt om det är något jag gillar.
Jonathan Hedström spelade med Luleå Hockey 1999-2004. När han återvänder till staden brukar han hälsa på vännen Mikael Löfgren som han spelade ihop med.
I dag jobbar Jonathan Hedström som föreläsare där han berättar om sin hockeykarriär och tar upp känsliga saker, så som den ätstörning han drabbades av under karriären. Han pratar också om matchkultur, psykisk ohälsa och försöker tona ner pressen som finns.
Nu vill han också dela med sig av hur en adhd-diagnos kan te sig.
– Jag tror det är viktigt att som kille våga pratar om saker. Det är ju lite skam, jag känner ju det, men när jag tittar tillbaka kan jag tänka: "Tänk om jag vetat mer varför jag agerar som jag gör". Jag vill gärna hjälpa ungdomar så de får en förståelse och lättare kan koppla ihop känslor och ageranden.
Han upplever dock att hans ärliga berättelser ibland får motstånd.
– Det finns en rädsla inom många föreningar. De är rädda för att höra sanningen ibland. Det handlar ju inte om att jag är ute efter att hänga ut folk utan jag försöker prata om saker som behöver lyftas. Det är mycket rädsla kring hur man ska hjälpa killarna om de mår dåligt. Man håller locket på och tror att det ska fungera, men det gör det inte.
Jonathan Hedström under NHL-tiden.