Vancouver
I dag mår Michael Lindgren bra. Han blickar fram emot sin andra säsong som huvudtränare i Kalix Hockey i en klubb som har satt upp en ny tuff målsättning mot hockeyallsvenskan.
Han är på rätt plats i livet igen. Men det var flera års kamp för att ta sig dit.
Michael Lindgren är son till tidigare Luleå Hockey- och NHL-spelaren Lars Lindgren. Lars spelade med Vancouver Canucks i sex säsonger och det var där, 1981 Michael föddes. Men redan när han var tre år gammal gick flyttlasset hem till Sverige så han fick bara höra historier om hur fint de hade det på andra sidan Atlanten.
I pojkrummet hade han en affisch över staden han drömde om under hela uppväxten och han hade en nästan obegränsad mängd hockeykort med spelare från Vancouver Canucks. Därför ville han tillbaka till kuststaden i västra Kanada.
Så när han var 22 år flyttade han tillbaka till "Rain city".
Michael Lindgren drev ett eget byggföretag som växte sig stort och livet gick i högt tempo med jobb.
– Det var nog jobb 60 timmar i veckan, innebandyn och hockeyn tog 22 timmar i veckan och det var sociala tillställningar nästan varje dag. Jag skulle inte orka med det i dag.
Men 2013 tog det tvärstopp.
På väg hem med bilen från en golfturné med kompisgänget blev Michael Lindgren påkörd bakifrån och ådrog sig en svår whiplashskada.
– Jag blev sängliggande i 18 dagar. Sen var det två år där jag inte kunde vara vaken i mer än tre timmar i sträck, jag var inte vaken mer än sex timmar per dygn. Jag sov som längst i 48 timmar. Då var jag pissnödig när jag vaknade. Nej, det där var brutalt.
Michael Lindgren beskriver det som att de större musklerna i nacken är döda och muskler som inte är vana vid tungt arbete får göra det grova jobbet istället. Därför blev han trött direkt och kan fortfarande inte anstränga sig för hårt utan att känna av det.
– Sommaren 2018 var det någon som skrek till när jag promenerade och då vred jag på huvudet för att kolla vad det var. Då reagerade jag på att det inte längre gjorde ont att vrida huvudet.
Men något som tog tid att inse var hur mycket det också påverkade hans mentala hälsa. Han trodde ju först att det skulle vara som att rehabilitera en lättare idrottsskada och att han skulle vara tillbaka på någon vecka. Därför köttade han fortfarande på med jobbet. Han jobbade tre timmar, sov, jobbade tre timmar till och gick sedan och lade sig igen. Men tiden gick och inget blev mycket bättre. Trots en mängd försök.
– Jag var hos varenda jävla läkare, jag var på så många sjuka grejer så det är helt otroligt. En av dem bad mig äta 18 ägg om dagen för att jag skulle få upp några värden i kroppen.
Att driva byggföretag var en väg in i ledarskapet: "Där var motiveringen pengar och uppdraget var att försöka få dem att producera så mycket som möjligt och ändå skapa glädje så att de vill göra det."
Det tog egentligen två år innan han insåg att det här var något som skulle ta väldigt lång tid att återhämta sig från. Och under hela den tiden hade han en depression.
– En ganska ordentlig. Jag skulle nog ha tagit mer hjälp än jag gjorde, norrbottnisk tjurighet drog nog ut på den processen. Jag tänkte att det inte var något som händer mig och att jag inte behöver hjälp. Jag har ju alltid varit översocial och överpositiv, men det försvann ju totalt under några år.
– Jag insåg att jag var deprimerad var när jag var in till Vancouver Canucks fysioterapeut och han gav upp. "Det här blir inte bättre." Då fick jag en panikångestattack när jag körde därifrån. På en trefilig väg låg jag i vänster fil då armarna började domna bort. Jag fick trä in dem i ratten och luta mig åt sidan för att ta mig till vägrenen och då lade benen också av. Då fattade jag att det kanske inte var så bra med mig. Innan det tänkte jag bara på nästa läkare eller nästa metod för att bli bättre. Men det tog ungefär fem år innan det där blev bra igen.
För tack vare tiden som gick, stödet från sina nära och mycket tack vare flytten hem till nya karriären som hockeytränare kände sig Michael Lindgren mer och mer återställd.
– Successivt blev det bättre och bättre. Och så flyttade jag tillbaka hit med en mer kravlös livsstil och jag började må bättre. Och så träffade jag en person som jag tycker väldigt mycket om, jag mådde bra redan innan jag träffade henne och annars hade vi nog inte träffats. Men sen skaffade vi familj, jag får jobba med hockey som jag tycker är skitroligt – allt blev bara bättre hela tiden.
Michael Lindgren
Lindgren om...
... truppen 2021/22.
– Petter (Christoffersson, sportchef) har gjort ett kanonjobb med att plocka in de pusselbitar vi tycker oss behöva. De som har kommit in hit har installerat sig på ett fruktansvärt bra sätt, det är ödmjuka killar som är här av rätt anledning.
... allsvenskan 2025 – ett PR-trick eller på riktigt?
– Har vi inte en målsättning kommer vi aldrig förbättra oss. Nu har vi ett läge där vi är starkare och bredare än någonsin i alla led. J20, J18, U16. Vi har duktiga ledare, duktiga ungdomar och fler och fler unga som vill in och spela hockey. Det är ett naturligt steg att sätta en högre målsättning nu, men sen är det inget att hymla med hur förbannat svårt det är att ta sig dit.
... spelsättet kommande säsong.
– Högre press över hela banan och det är mer eller mindre det vi kommer ha i år också. Och vi har tagit in spelare som passar i det spelet, stora pjäser som rensar ganska bra.
... Johan Petterssons klädbeställning innan Kalix värvade flera storvuxna spelare.
– När alla spelare inte riktigt är spikade och han ska beställa extra kläder har han alltid tagit medium som extrastorlekar. Det blev fel i år. Medium är inte nog stort i år.
... ledarna som varit hans förebilder.
– Man har ju fått titta på "Bulans", "Skuggans" och Fredrik Öbergs ledarskap (när han var juniortränare i Luleå Hockey). Farsan har gjort sina år i hockeyn som jag har tagit stora bitar från och jag har ju fått träffa fruktansvärt mycket coolt hockeyfolk. Pat Quinn, som farsan kände, bjöd mig på en bärs i Vancouver så att vi kunde snacka hockey. Wayne Gretzky, Brett Hull. Det har varit en riktigt läcker resa där borta.
Michael Lindgren