Att påstå att Karl Fabricius har en speciell plats i mitt journalisthjärta kan varken vara kontroversiellt eller särskilt förvånande. Som barn var jag smårädd för hans respektingivande farfar, när jag blev äldre gick hans mamma samma utbildning som jag. Hans pappa jobbade länge på samma ställe där jag nu har min arbetsplats och hans storebror gick i min lillebrors klass. Honom själv har jag följt sedan familjen flyttade tillbaka till Avan och det började dyka upp en liten skvätt på uterinken där vi spelade. Han har varit ung och lovande, tonårsstjärna, påläggskalv i a-laget, blivande poängkung, utflyttad landslagsstjärna, hemvändande brunkare, rutinerad räv och lokalproducerad lagkapten. Det är få journalister förunnat att få följa en hel hockeykarriär nästan från start hela vägen till mål och det går inte att säga annat än att det varit en fin resa över drygt tusen matcher i landets högsta serie.
Även med ett strikt objektivt öga har Karl Fabricius många egenskaper som är attraktiva för en potentiell arbetsgivare. Så när han skulle inleda nästa kapitel av sitt liv frågade sig många människor naturligtvis hur Luleå Hockey bäst kunde dra nytta av hans egenskaper – samtidigt som vi var en del som sa att han var alldeles för smart för att jobba med hockey.
Det visade sig att vi allihop skulle få rätt.
För efter bara ett år på posten som utvecklingsansvarig i Luleå Hockey väljer nu Fabricius att lämna klubben. Anledningen? Det finns två.
Dels har han fått ett fantastiskt jobberbjudande. Det är inget spektakulärt med det, människor som Fabricius tenderar att få det.
Dels ser han en långsiktig fara för sig själv i den stundtals ganska destruktiva kontakten med hockeyungdomarnas föräldrar.
Det är ett stort fett misslyckande för svensk idrottsrörelse att personer som Karl Fabricius skräms bort från sporten och klubben de faktiskt älskar. Det här är ingen händelse som är isolerad till vare sig Luleå eller sporten ishockey, samma tendenser syns överallt inom ungdomsidrotten. I takt med att barnens aktiviteter tar allt större plats i och uppmärksamhet av de vuxnas liv ökar bevisen för att föräldrar i allmänhet egentligen inte hör hemma inom idrotten. Tragiskt, eftersom delaktiga föräldrar alltid varit ett av svensk idrottsrörelses fundament.
Men bevisen för att det inte längre fungerar blir bara fler. Fotbollsklubbar tvingas porta föräldrar från träningar, basketklubbar tvingas sätta upp anslag där man vädjar till föräldrar att inte skrika ut sin avsky mot den 13-åriga domare som dömer matchen. Lösningen? Den är enkel, men hur den ska genomföras har jag ingen aning om.
Folk behöver skaffa sig ett liv.
Fram till dess måste svenska klubbar bli bättre på att stötta och skydda de ledare man faktiskt vill ha.