Det var efter det matchstraff Ludvig Jansson fick för tryckaren han gav Emil Larsson som delar av ståplatspubliken började sjunga ramsan.
– "Bäras ut på bår"-ramsan har sjungits längre än vad jag har stått på läktaren, och det börjar bli ett tag, säger Tomas Andersson.
– Det låter kanske illa, för de som inte är en del av läktarkulturen, men det är ingen som önskar livet ur någon, utan det är bara en känsloyttring. Från en läktare som består av en massa olika människor, fortsätter han.
När Emil Larsson intervjuades efter matchen sa han att det finns en liten skara supportrar som beter sig som "clowner" och skämmer ut Luleå Hockey.
– Jag vet inte vilka supportrar det är han syftar på. Jag har aldrig stött på den där skaran. Vi ägnar 95 procent av vår tid åt att stötta Luleå Hockey. Sedan händer det att motståndarna eller domarna ibland hamnar i fokus, och då brukar ordalagen inte vara så trevliga, men det är sådant man får räkna med när man har en levande läktarkultur. Fast Emil Larsson har kanske glömt hur det är att spela inför passionerade supportrar. Det har väl samtidigt sina fördelar att spela för en klubb som den han representerar nu. Det är ingen press och man får ut sina pengar, säger Tomas Andersson.
– Sedan tycker jag inte att det är min uppgift att som ordförande för supporterförening lägga mig, i eller försöka påverka, vad som sjungs och skriks på läktaren, men det går framåt. Den sexism och rasism som var rätt vanlig på svenska ståplatsläktare förr i tiden har exempelvis jobbats bort av supporterkollektivet, fortsätter han.
Han förklarar sedan att syftet med supporterföreningen är att engagera Luleå Hockeys anhängare och skapa förutsättningar för dem att stötta laget även på bortaplan.
– Fast det är klart att även jag har åsikter, jag är till exempel less på att det skriks "filmare" så fort domarna tar en dålig utvisning, säger Tomas Andersson.
Han tillägger:
– Ta det som hände senast som exempel, jag fattar om folk kan irritera sig på domarna eller hans agerande efteråt, men han filmade inte.