Luleås lagkapten Erik Gustafsson är rasande. Han skriker på domarna, viftar och hoverar, matchen är slut och hans lag har förlorat den utan att egentligen varit nära och jag tänker att det nog snarare är det han är så förbannad över.
Växjö hade tagit på sig manchesterkavaj med skinnlappar på armbågarna och höll en lektion i konsten att kontrollera en matchbild. Luleå försökte störa, bete sig, visa att man inte respekterade vare sig kunnande eller pedagogik – men väldigt få av provokationerna lyckades störa magistern.
Och när Växjö för en gångs skull inte lyckades ducka en kastad portionssnus var man direkt där och rappade bråkstakarna över knogarna med meterslinjalen.
Ingenstans blev skillnaden mellan lagen tydligare än vid Växjös 1–0. Frederic Allard (det är en gåta inuti ett mysterium inlindat i bajs varför han får all sin speltid) tappade balansen i offensiv zon och drog knästående med ansiktet mot sargen en chanspassning centralt in framför motståndarnas mål. Därifrån har man som hockeyspelare många val – att i sakta mak glida strax bakom den motståndare som gör mål på efterföljande kontringen som Allard gjorde bör inte vara ett av dem.
Grejen är ju att Växjö kan vinna den här matchserien på så många sätt. Offensivt? Det kan inte finnas många lag i Sverige som skulle motstå frestelsen att byta chans mot chans med Luleå Hockeys herrlag. Defensivt? Få chanser – ännu färre möjligheter att Luleås bolstertrubbiga forwardsuppställning får dit nån. Innan matchserien kunde jag inte på rak arm komma på något som talade för Luleå i matchserien. Tre matcher in i den är det, om möjligt, ännu svårare.
När allt stod på spel, när säsongen skulle vändas, när Sveriges bästa hemmapublik växelvrålade fram sitt lag och begärde stordåd i första kvartsfinalperioden på hemmaplan mäktade Luleå Hockey med tre skott på mål.
Ett.
Två.
Tre.
Minns ni när Luleå var som bäst? Det var exakt så här det såg ut då. Som Luleå mår nu mådde motståndarna då. Och där någonstans tänker jag att det måste smärta för Thomas ”Bulan” Berglund. Han vill ju, i grund och botten, spela som Växjö. Han vill ha den här grundtryggheten, den här detaljnivån och den här nästan självutplånande ödmjukheten mot systemet i sitt lag – men den är så långt borta att inte ens en geografiprofessor skulle kunna hitta den.
Jag förstår Gustafssons frustration. Det finns många negativa saker att säga om Luleås kvartsfinalspel hittills – och säsongen i stort. Det positiva?
Snart är den över.