Krönikörer, fans, till och med den egna spelartruppen skrek efter förstärkningar. Luleås sportchefer klarade inte av att leverera mer än en tredjemålis och en breddforward. Det må vara hur det vill med marknaden, klart är att det inte var strax innan transferfönstrets stängning som Stefan "Skuggan" Nilsson och Ulf Engman begick sina värsta misstag.
Frågan är: Hade det varit värt att värva en okänd finne för två-tre miljoner? I absolut bästa fall får Luleå använda honom i 20-30 matcher, i runda slängar 100 loppor per match. Det strikt fiskala svaret är naturligtvis "nej".
Men: Det ingen – vad jag sett, ber om ursäkt ifall jag har fel – tagit hänsyn till än är det kommunikativa värdet av en värvning. Luleå har varit och är i en gynnsam position gällande intresse från både publik och sponsorer. Det är knök överallt, i loger och på läktare.
Det intresset tror jag löper en reell risk att mattas av ordentligt när det än en gång visar sig att laget inte är med och tävlar i den absoluta toppen. Det är bara några få säsonger sedan Luleå hade bottenlösa hål i publikhavet. En värvning hade åtminstone visat att man vill något.
Vi har också värdet av den interna kommunikationen att ta med i ekvationen. Vi vet att spelarna är missnöjda, det har de tydligt signalerat via kapten Gustafsson. En värvning hade skickat en signal till både existerande trupp och potentiella framtida spelare.
Man spelar hellre för, och är en gladare och därmed bättre spelare i, en klubb som faktiskt satsar. Dessutom: Pengar finns. Luleå är inte längre en fattigstackare.
Istället fortsätter det eviga pågåendet och snart är ännu en talangfull generation förslösad. Ur ett företagsmässigt perspektiv naturligtvis oerhört solitt och stabilt, ska du driva entreprenadfirma, grisfarm eller bilverkstad är det helt rätt att gå.
Men återigen: Det här är inte ett företag – det är en förening som ska tävla om att vinna. Det är en publik verksamhet som är beroende av allmänhetens, sponsorernas, presumtiva spelares och journalisters förtroende.
Här och nu vet jag inte vem som känner förtroende för Luleå Hockeys ledning över huvud taget.
Det gör mig bekymrad.
Det finns inget bättre sätt att döda det monumentala intresset runt Luleå än att bara låta ännu en säsong rinna ut i sanden, att rycka på axlarna åt publiks och sponsorers farhågor och prata om att man "tävlat mot de bästa" när man än en gång åkt ur slutspelet långt från guldet.
Tiden håller på att rinna ut mellan fingrarna på Luleå Hockeys ledning.
Det värsta är att ingen i organisationen verkar bry sig.