Hata Boden? Snarare Sakna Boden. Att få komma in i en ishall som fortfarande låter, känns och luktar som en ishall är allt färre förunnat nu för tiden. Att se några få kvarglömda lössnusarna som torkat fast i takplåten som bortglömda fossiler från en sorts ishockey som sedan länge är utdöd gör att det pirrar lite, även i en alltmer ålderstigen krönikör.
Den verkliga rivaliteten mellan Boden och Luleå drog väl sina sista suckar på Hovet -95. Men fansen saknar den och har hetsat igång något som åtminstone påminner om hat. Från min horisont handlar det mer om nostalgi än antipati, men klart är att det fanns två klackar i hallen som faktiskt gjorde att det här påminde om en riktig match.
Inför matchen sa Felix Dahlroth, Bodenbacken, något i still med att ”vi jobbar hela dagarna och de har mer talang”. Ska jag vara lika ärlig krävdes det inte särskilt lång tid för att illusionen om match skulle skingras.
Nog har jag sett Luleå Hockey ha större problem mot lag av liknande dignitet. Om vi ska vara snälla har Luleås herrar de senaste säsongerna kanske snarare vunnit sina matcher på arbetsmoral än överlägsen spetskompetens. När insatsen minskat en smula – som den kanske gör mot division I-motstånd – har inte skillnaderna i ren talang varit så stor att den gjort skillnad.
Nu gör den det.
Luleå Hockey har inte haft en förstakedja av den här klassen sedan 06/07, då Mikael Renberg kamperade ihop med slovakerna Lubos Bartecko och Thomas Surovy. Luleå Hockey har inte haft den här talangmässiga bredden sedan… ptjaa, tidigt 90-tal.
Det ska närma sig tvåsiffrigt mot Boden. Punkt. Uppdraget utfört – men sen då?
Att dra växlar av försäsongsmatcher är ungefär lika meningsfullt som att paddla nerför Storforsen i en hamburgerficka, men om jag ändå ska bege mig ut i strömmarna så är det här vad jag såg.
Frederic Allard vill något. Han pekar, viftar, styr och tar ansvar. Det är tydligt att han förstått allvaret i den mediokra fjolårssäsongen och vill återupprätta sitt rykte som hockeyspelare. Klarar han av att spela med samma pondus även mot bättre lag än Boden är han åtminstone en bit på väg.
Finsk feeling. Luleås Mannerheimlinje med Levtchi, Koivistoinen och Nurmi flankerades av Laaksonen och Jesper Sellgren. Där finns det, redan nu, en kemi som är intressant. Det enda som fattas är att sätta hurrin på en Hermodskurs i finska – när Laaksonen samlade femman för ett spontant taktiksnack inför en tekning såg Sellgren ut som en stövare som någon visat ett korttrick för.
Försvarsspelet. Om så Luleå Hockey möter Boden, Hertsörinken eller OLWs korplag i hockeybockey är tre skott på eget mål efter två spelade perioder ett styrkebesked. Då ska ni dessutom ha klart för er att två av de skotten snarare var inspel som Joel Lassinantti räddade en meter utanför egen kasse. Med sex nya forwards och tre juniorer i laguppställningen tar jag för givet att ”Bulan” blev lite varm i magen av det.
Kidsen är okej. Både Oliwer Sjöström och Jacob Ihs Wozniak gjorde sina första mål för Luleå. Det är ju inte helt osannolikt att laget drabbas av skador under säsongen – och för en gångs skull lär supportrarna kunna följa vikarierande juniorer med en känsla av förväntan snarare än ångest över hur det egentligen ska gå.
Matchen är över, den slutade som den skulle och de få besked som kunde efterfrågas får anses som lämnade. Det kommer viktigare matcher.
Frågan är om det kommer någon trevligare.