Jag och Joel Lassinantti har mötts väldigt många gånger under vår juniortid som spelare. Jag i Boden, och "Lassi" i Brooklyn. Så länge jag kan minnas har Luleåkeepern haft samma förberedelser inför ett nedsläpp i egen zon. Många utespelare i mitt lag kunde kommentera det, skratta lite, och skämta om att de skulle fråga Lassinantti vad klockan var under matcherna, eftersom att det såg ut som att det var det han tittade efter i sin ritual.
Jag hakade aldrig på skämtandet. Jag skippade det av en anledning – även om det inte såg likadant ut, så var jag likadan själv.
Det kan vara något speciellt med målvakter, kanske inte. Jag skulle inte påstå att jag är speciellt vidskeplig av mig i vanliga fall, men om jag inte tog en klunk vatten ur min vattenflaska i varje avblåsning under en match så släppte jag in ett skott varje gång jag hoppade över det. Mentalt? Ja, kanske, men det blev mål varenda gång. Alltid bara en klunk, men dock en klunk. Det spelade ingen roll om jag under vissa perioder fick slut vatten i flaskan, jag skulle ändå vända mig om, ta upp vattenflaskan och trycka på den en gång samtidigt som jag riktade munstycket mot mitt gap.
Det handlar om trygghet och förberedelser. Om man är en sådan person som måste förbereda sig på samma sätt för att känna tryggheten i det man gör, så är det självklart det man ska göra oavsett om det innebär att man aldrig ska titta en motståndare i ögonen innan en match, eller om det har att göra med att den högra skridskon alltid ska knytas på först.
Många skulle nog anse att det vore en fördel att inte ha dessa mentala grejer för sig. Det håller jag inte för fem öre med om. Hade jag bara tagit en klunk vatten, utrustningen satt på plats, plockhandsken var exakt lika hårt åtdragen som vanligt så visste jag att jag skulle rädda. Jag gjorde det inte alltid, men i mitt huvud kunde inget stoppa mig. Därför ska Joel Lassinantti fortsätta med sina ritualer så länge han känner sig trygg i dem, för då kommer inte hans självförtroende sätta stopp för att 21-åringen ska rädda pucken.