Kirunakompisarna Lasse Karlsson och Mikael Andersson firar guldet med moderatledaren Ulf Adelsohn.
Detta är en återpublicering av ett reportage från december 2020.
Wiener Stadthalle söndagen den 3 maj 1987. Det är ett svenskt glädjerus på isen. Några minuter tidigare har Sovjet slagit Tjeckoslovakien med 2–1 och för första gången på 25 år är Tre Kronor världsmästare i ishockey.
Mästare i kavaj. Eller mästare i omtalad rutig kavaj (färgerna är svåra att beskriva och många tyckte den såg gräslig ut). Kirunasonen Mikael Andersson, då i Björklöven, är en sex norrbottningarna i laget som firar guldet.
– Hela känslan att få vara med. Att få representera Sverige på ett hockey-VM. Det var en dröm när man växte upp i Kiruna på den tiden. Det var andra idoler från Kiruna som hade gjort det, säger Mikael Andersson.
Tre Kronor, som delade priset med skidsensationen Marie-Helen Westin som också vann VM-guld, är det enda hockeylaget som har vunnit bragdguldet.
Vad tyckte du om kavajen, var den ful eller snygg?
– Den var tidsenlig på den tiden i alla fall, haha. Jag har kvar både byxor och kavaj. När det har varit 80-talstema på fester har den varit populär att plocka fram. Folk kommer ihåg den. Men det är långt mellan gångerna den kommer fram.
I gruppspelet i Wien hade Sverige varit illa ute eftersom Västtyskland förlorat sina poäng på grund av att Miroslaw Sikora spelat JVM för Polen. Men en civil domstol bestämde att västtyskarna skulle få behålla poängen. Tre Kronor slapp nedflyttningsserien och fick i stället spela slutspelet, som avgjordes som en serie med de fyra bästa lagen.
– Det var tack vare det som vi fick en andra chans. Då var det på ett sätt som att vi i gruppen slöt oss samman och kände att nu har vi alla möjligheter. Vi hade ett fantastiskt bra lag och en bra mix. Det som var roligast var att vi var tre Kirunakillar som umgicks tillsammans. Pekka Lindmark, Lasse Karlsson och jag. Vi var som en egen liten trio där. Vi körde lite internt skoj där vi hade VBM, VBB och VBC. Världens bästa målvakt, världens bästa back och världens bästa center, säger Andersson och fortsätter:
– Vi hade en egen liten grej och jag tror vi påverkade gruppen på ett bra sätt. Som det utkristalliserade sig i slutet trodde man inte det var sant. Det var 25 år sedan Sverige hade vunnit något. Vi hade varit chanslösa i princip.
Tomas Sandström har gjort sin klassiska 2–2-kvittering mot Sovjet.
Via 3–3 mot tjeckerna, 2–2 mot Sovjet (med Tomas Sandströms klassiska kvittering) och 9–0-överkörningen av Kanada på söndagen var Tre Kronor plötsligt bäst igen. Efter alla år av hopplösa förluster mot CCCP och den fruktade superfemman.
– Fetisov, Kasatonov, Krutov, Makarov och Larionov. Det är samma generation som jag, Bengt-Åke (Gustafsson), Anders Eldebrink och Håkan Loob. De som var födda -59 eller -60. Vi hade mött dem, men ofta förlorat. I juniorsammanhang kunde vi konkurrera, men när vi blev seniorer drog de ifrån. Helt plötsligt var nästan i kapp dem på ett sätt. Vi utmanade dem i enstaka matcher.
När guldet hade firats ett par timmar ville Vjatjeslav Fetisov och Aleksej Kasatonov, världens bästa backpar, vara med och gratulera.
– Det var jag och ”Masken” (Anders Carlsson) som kom tillbaka till hotellet på kvällskvisten. Då träffade vi Kasatonov och Fetisov. Jag tror att vi gick upp på Fetisovs eller Kasatonovs rum och så skulle de bjuda på ett glas rysk champagne eller vad det var. I den vevan tror jag att det ”Masken” som föreslog att vi skulle köra armbrytning. Jag skulle köra mot Kasatonov, säger Andersson och fortsätter:
– Jag gjorde ett lite försök, men jag var chanslös.
Kasatonov var för stark?
– Han var stark, båda två var grymt starka.
Kunde ni prata engelska med varandra så att ni förstod varann?
– Det gjorde vi väl egentligen inte. Det här var innan de drog över till Nordamerika. Vi kunde konversera lite, men inte mycket.
Men ni kände att de uppskattade er och ville gratulera till guldet?
– Ja, så var det. Turneringen var klar och de hade vunnit så många guld. De kände att det gick bra för oss att komma emellan för en gångs skull, haha.
Vjatjeslav Fetisov ville också vara med och fira Sveriges guld den där natten i Wien 1987,
I dag bor Mikael Andersson i Umeå och jobbar som sektionschef på Arbetsförmedlingen. Han är inte involverad i hockeyn längre. Men 61-åringen säger att VM i Wien 1987 är ett ljust minne som han alltid bär med sig.
– Det är nog svårt för att nytt hockeygäng att slå sig in där. Det får man nog se som lite unikt, att ha ett bragdguld i prishyllan.
Fotnot: Pekka Lindmark, Anders Eldebrink, Lars Karlsson, Robert Nordmark och Lars-Gunnar Pettersson var de övriga norrbottningarna i laget.