Sporten träffar en svettig Joel Lassinantti precis efter Luleå Hockeys ispass på onsdagsförmiddagen.
Hur går det, börjar man komma in i träningen?
– Det är exakt som det brukar vara. Det är mycket som återstår innan det är toppform, men det tar sig. Efter vår kick-off ute till fjälls känns det som att alla nya kommit in i gruppen väldigt bra, så när vi väl började på is känns det som att vi varit med varandra i längre perioder än vad vi egentligen varit, säger målvakten.
Lassinantti kommer från en svajig säsong, fylld av både toppar och dalar. Sett till statistiken under grundserien var detta hans sämsta SHL-säsong någonsin gällande både räddningsprocent (89,6) och resultatrad (16 vinster, 23 förluster), samt den näst sämsta när det kom till insläppta mål per match (2,19). Något som resulterade i att han mitt under säsongen tappade platsen mellan stolparna till Matteus Ward.
Hur skulle du summera din förra säsong?
– På det stora hela var det en säsong med två ansikten. Fram till jul tycker jag att jag kunde hålla en jämn och hög nivå, men sen kring januari fick jag en rejäl dipp som även fortsatte under februari. Det var mycket frågetecken och frustration kring det, men efter säsongen fick jag en bra förklaring kring vad det berodde på.
För det visade sig finnas en rimlig anledning till att den 30-årige målvakten föll i en svacka.
– Det visade sig att jag hade körtelfeber. Jag insjuknade ganska rejält efter säsongen och var sängliggandes några dagar. Då tog jag prover som visade att jag hade körtelfeber som de kunde spåra ända bak till januari. Då var det som att polletten trillade ner och jag insåg att jag inte riktigt hade varit mig själv. Jag var tom på energi och tom på kraft, vilket gjorde att jag inte kunde spela på topp.
Men den som såg Lassinantti spela under slutspelet, kunde knappast ana att han led av något så allvarligt som körtelfeber. När det gällde som mest, hittade den rutinerade målvakten tillbaka till storformen och var en stor anledning till att hoppet levde så länge för Luleå i kvartsfinalserien mot Växjö.
– Trots att sjukdomen låg kvar kunde jag faktiskt spela ganska bra under slutspelet. Jag frågade läkarna om just det, och de sa att det är möjligt för adrenalinet att trycka bort symptomen litegrann. Det kan dock ha bidragit till att jag blev så sjuk efteråt, och även under slutspelet hade jag svårt att orka med livet mellan matcherna. När adrenalinet väl lagt sig kände man sig helt orkeslös.
Körtelfeber är en ganska allvarlig sjukdom, som man absolut inte ska spela elithockey med. Anledningen till att det inte upptäcktes tidigare var att symptomen inte var tillräckligt allvarliga.
– Jag försökte hitta orsaker hela tiden till varför det gick så dåligt, men att man ska gå så långt som att ta blodprover på sig själv under säsongen, är lite som det sista alternativet. Eftersom jag varken hade ont i halsen eller någon riktig feber kändes det inte nödvändigt, men nu i efterhand skulle man ju såklart gjort det där och då för att få ett besked.
Vad skulle beskedet då kunnat vara?
– Det vette tusan, men ifall man har körtelfeber så ska man ju absolut inte anstränga sig mer än nödvändigt.
Kan det få några långsiktiga konsekvenser?
– Det kan ju sitta kvar i kroppen ett tag, och jag kände av det en del när vi drog igång med sommarträningen. Men jag har ändå kunnat träna på under sommaren, och nu när vi kör känns det väldigt bra.
Så du tror inte att sjukdomen kommer påverka kommande säsong?
– Nej det tror jag inte.