Enkla, bekväma och fackmannamässiga 5–0 på bortaplan mot tabellsjuan Leksand. Frida Axells femte nolla på elva starter. Nya poäng för Noora Tulus som kämpar för att komma ikapp Linköpings Lara Stalder i poängligatoppen, nya mål för Vivi Vainikka som jagar Brynäs skytteligaledare Anna Meixner. Laget tuffar på, leder serien med åtta poäng, har gjort flest mål och släppt in färst. Med matcher mot Modo, Brynäs och Modo igen de kommande fem dagarna kan de mer eller mindre ha avgjort serien på fredag kväll.
Det är som det ska vara: Ny guldjakt till våren, sannolik seger, i så fall det tredje raka mästerskapet och totalt sjätte sedan sammanslagningen 2015-2016. Det är brutalt starkt.
Men är det för starkt?
När idrottslag blir överlägsna i det här landet – det kan vara Luleå Basket, det kan vara IFK Göteborg – så höjs alltid, ofelbart, en mängd kortsiktiga röster som gör gällande att laget är för bra, för överlägset, att det dödar intresset för svensk basket, svensk fotboll eller i just det här fallet svensk hockey.
Som om det bra laget hade skulden.
Luleå Hockey har skapat en tränings- och tävlingsmiljö som är tillräckligt bra för att de bästa ska vilja spela där. Luleå Hockey har hållit den miljön vid så pass gott liv att de bästa också valt att fortsätta sina karriärer här. Det finns inga större hemligheter bakom klubbens arbete, källkoden finns öppen för alla som vill fortsätta utvecklingen
Problemet är inte att Luleå Hockey är för bra för serien.
Möjligen kan det bli ett problem att laget är för bra för sin egen klubb.
Det finns en stomme fantastiska spelare. Det spelar ingen roll om de heter Nordin, Tulus, Grahn, Hiirikoski eller Nieminen, så länge de spelar kommer Luleå Hockey vinna eller vara väldigt nära att vinna SM-guld. Detta, har det visat sig, är sant oavsett om truppen är tunn eller drabbas av tränarkaos. Det är naturligtvis en trygghet för klubben att veta det – men steget från trygghet till bekvämlighet är inte särskilt långt.
För vad händer när stommen slutar? Den dagen kommer, tråkigt nog.
Fler klubbar storsatsar, fler föreningar vill vara med i kampen om de bästa spelarna, fler organisationer spänner muskler och synapser för att ta upp kampen. Jag väntar fortfarande på att Luleå Hockey ska sätta ner foten och visa att man är den självklara ledaren.
Att laget kommer att slåss om SM-guld står ställt bortom allt rimligt tvivel.
Vart föreningen vill ta vägen tycker jag fortfarande är lite oklart.