Kiruna AIF har hamnat tufft läge i tabellen. Med endast sex matcher kvar av säsongen så ligger man tufft till i Hockeyettan Norra vår. I det läget så har klubben valt att förstärka såväl på spelarsidan och i båset.
Tillbaka i klubben efter nästan 40 år är förre storbacken Janne Karlsson.
– Just nu ser det ut som om att det blir kval så det kommer att handla om att förbereda sig, säger Karlsson innan han fortsätter:
– Jag har ju varit i de här situationerna tidigare. Det kommer att ligga mycket i att försöka ge laget en känsla av lugn.
Till vardags jobbar Karlsson som hockeygymnasieansvarig i Växjö. SHL-laget har tre juniorer utlånade till Kiruna och nu kommer också Karlsson till klubben.
– Det är för en ganska kort och begränsad tid. När jag fick frågan så sa jag att AIF var tvungen kolla med min arbetsgivare Lakers om det gick att ordna med en uthyrning. Givetvis handlade det lite om att vi har spelare där, men också att vi inte har några matcher med juniorerna här, säger Karlsson.
Kommer du att ta en plats i båset?
– Det får vi se när jag är på plats. Det är inget vi ännu har diskuterat.Det var viktigt att Johnny (Mauritzon tränare i Kiruna AIF) kände att det var ok att jag kom.
– Jag har också gjort klart för AIF att jag inte kommer dit för att ersätta någon utan jag kommer dit för att hjälpa de som redan idag har ansvaret.
Kontakten mellan Karlsson och Mauritzon är redan tagen och duon har sedan tidigare ett "samarbete" där Karlsson fungerar som en mentor för den relativt orutinerade tränaren Mauritzon.
Vad avgjorde när du fick frågan?
– Samma orsak som alltid – någonstans så gillar jag anspänningen.
Men vägen tillbaka till Kiruna blev längre än vad någon trodde att den skulle bli.
Janne Karlsson lämnade Kiruna 1982 för att flytta till Örnsköldsvik och Modo. Då fyllda 18 år lämnade han hemstaden och moderklubben Kiruna AIF.
– Jag minns inte så mycket hur tankarna gick. Jag fick ett anbud från Modo och sedan så var också Leksand lite intresserade, men min brorsa (Lars Karlsson) avrådde mig från att ta Leksand.
Varför då?
– Han spelade själv där och sa att dom hade alldeles för bra backar i laget. Han sa "Nä för fan gå till Modo istället", skrattar Karlsson.
Det blev också som storebror Karlsson tyckte.
– Det var ett äventyr. Det handlade inte om pengar som det är i dag utan det var bara att skriva på utan att man nästan inte ens visste vad ersättningen var.
Var Modo en bra start på karriären?
– Jag fick en bra start även om jag var lite dåligt tränad. Säsongen innan hade jag brutit fotleden och jag tror att jag gjorde första matchen först i februari.
På den tiden spelade juniorerna junior-EM, men trots att han hade missat alla landslagssamlingar och räknat bort chansen att få vara med så ringde telefonen.
– Det var Curre Lindström som ringde. Han hade sett mig när vi spelade playoff med Kiruna AIF mot Nacka och undrade hur det var med mig. Han förklarade att han ville ha med mig i truppen.
Trots att Karlsson förklarade att han inte var helt återställd efter frakturen så stod Lindström på sig.
– Han ville ha med mig som backup. Det blev ändå så att jag spelade hela tiden under EM och vi vann guldet. Vi spöade ryssarna och tjeckerna som hade Hasek (Dominik) i kassen.
Efter turneringen så hände något speciellt i Karlssons karriär.
– Det måste ju ha gått ganska bra för jag blev draftad av New York Rangers. Problemet var att jag inte ens visste vad det innebar att bli draftad. Det var Lars-Erik Sjöberg som tog kontakt med mig.
Vad trodde du att det innebar?
– Nej jag vet inte utan kommer bara ihåg att jag ringde till brorsan (Lars Karlsson) och sa att jag hade blivit draftad. Det enda han sa var "Har DU blivit draftad" och sedan skrattade han.
Även om det gick bra på EM så fick Karlsson en tuff start under första säsongen i Modo.
– Det var en chock när jag kom till Modo. Vi hade Tommy Sandlin som tränare och det var stenhård träning och något jag aldrig hade varit med om. Det kändes som om att jag höll på att dö så tufft var det. Jag tror inte att jag hade lyft en skivstång en enda gång innan jag lämnade Kiruna. Så det var som en ny värld för mig.
Sedan kom nästa smäll för Karlsson.
– Det gick bra till en början i Modo, men jag skadade knäet strax innan jul och så blev det skadeuppehåll igen. Trots det ringde Conny Evensson och undrade om jag skulle med till JVM i Ryssland.
Där gick det inte jättebra då Karlsson drogs med smärtor i det tidigare skadade knäet.
Efter sin första säsong i Elitserien 1985/86 så lämnade han Ångermanland för spel i hårdsatsande IK VIK Hockey i division 1.
– Jag kom dit när Västerås satsade på att ta sig upp till Elitserien. Vi missade första året, men under det andra året gick vi den långa vägen via playoff och kvalserien.
– Det var häftigt för det var knökfullt på Rocklunda varje match.
– Västerås hade väl ett sämre lag då vi gick upp, men helt plötsligt kom det fram en massa unga killar som ingen hade räknat med. Det var Leffe Rohlin, Peter Popovic och Niklas Lidström och några till.
Backlegendaren Lidström spelade under en tid ganska mycket med Karlsson, men också med en tidigare IFK:are som hette Tore Lindgren.
Hatmatcherna mellan Västerås och Frölunda 1989 var så pass heta att det till och med slutade med en polisanmälan. Peter Ekroths pappa polisanmälde Västerås Göran "Flygis" Sjöberg efter att denne drämt sin klubba rakt i sonens ansikte.
– Det var vilda bataljer mot Frölunda. Det var helt galet och "Flygis" fick livvakter före och efter matcherna. Det var grymt roliga matcher även om det var enorm tufft.
Men 1991 efter sex säsonger (Fyra i elitserien) i Västerås så valde Karlsson att flytta på nytt.
– Det blev väldigt tufft under slutet av min tid i Västerås. Vi hade massor av landslagsbackar och jag hade svårt att få speltid. Det var kanske min bästa tid som spelare. Jag fick vara med och spela upp Västerås och det var värt mycket.
Han hamnade på nytt i division 1 i Avesta.
– Jag lirade en säsong i Avesta och det var också roligt. Vi spelade i stort sett på tre femmor, men det var tre riktigt bra femmor. Bland annat så hade Avesta värvat två ryssar och det ena hette Anatoli Yemelin och han spelade senare med det ryska landslaget.
Han hade en säsong kvar på kontraktet i Avesta, men efter 22 matcher tog säsongen slut.Han drabbades på nytt av en allvarlig skada i sitt högerben.
– Jag skar av lårmuskeln på en träning, säger han och fortsätter:
– Jag ramlade aldrig ihop. Det enda som jag kände var att det brände till i benet så jag åkte ut i båset. Jag trodde att pulsåder hade gått för hela skridskon var full i blod och det bara pumpade ut blod från låret.
Vad hände sedan?
– Såret var som ett stort yxhugg och gick ända in i lårbenet. Jag såg aldrig skadan själv, men det var en av de yngre spelare i laget som kollade och han föll baklänges. Det enda som syntes av honom var hans skridskor som stod rakt uppåt. Han svimmade direkt.
På nytt tvingades Karlsson till ett långt uppehåll i sin aktiva karriär.
– Det hände i februari och slutade med fem veckor i helgips. Det blev inget spel mer den säsongen fast under sommaren när jag ännu inte hade kunnat börja träna så ringde Göran "Flygis" Sjöberg.
– Han undrade om jag ville komma till Storhamar (Norge) och spela. Jag förklarade att jag inte hade stått på skridskor eller tränat på ett halvår, men jag åkte dit i alla fall.
Året i Storhamar blev en ny succé för Karlsson.
– Jag tror att vi förlorade sex matcher på hela säsongen och vi vann både serien och guldet. Jag hade problem med benet ända fram till jul och en neurolog förklarade att det var långsamma signaler ned till benet efter skadan.
Men det gick bra i Norge, eller?
– Jag fick mycket kritik av journalisterna i Norge för de förväntades av oss utlänningar att vi skulle vara bäst, men vi hade ett grymt lag och det var svårt att vara bäst. Storhamar ville ändå skriva nytt kontrakt med mig, men jag och familjen hade bestämt oss för att flytta hem till Stockholm.
Efter några turer i Stockholm och ännu en skada så valde Karlsson att lägga skridskorna på hyllan.
– Jag bröt benet och då ledsnade jag och tänkte att det fick vara.
Därmed blev säsongen i Huddinge hans sista som spelare. Ännu i dag har han sviter av skadorna som varje gång har varit i hans högerben.
– Jag har en bit av en skruv kvar i vadbenet. Jag började träna för tidigt efter benbrottet så en av skruvarna gick av. Jag känner inte av den idag mer än om jag tar på mig en slalompjäxa.
Karlsson var på väg till ett par olika klubbar i Stockholm som tränare, men när han väl skrev på för Lidingö så tog det tvärstopp.
– Jag hade aldrig tänkt att jag skulle bli tränare, men efter några uppdrag i Stockholm i olika klubbar så hamnade jag slutligen i Lidingö, men då gick klubben i konkurs två veckor innan serien startade.
Vad hände då?
– Jag hamnade i Väsby innan jag blev uppringd av Södertälje. Där hade jag hand om juniorerna innan "Säcken" (Hans Särkijärvi) hörde av sig från a-laget. Säcken var huvudtränare och jag och Johan Hemlin var assisterande.
Året efter skulle Särkijärvi ta över Björklöven, men han hoppade av i sista stund. Då Ringde Göte Wälitalo och frågade om Karlsson inte ville komma till Björklöven. Det blev ett erbjudande som Karlsson hoppade på.
– Det var riktigt tufft i Löven. Det blåste hårt och vi hade taskig ekonomi. Första året hade vi en budget på 2,7 miljoner och skulle slåss mot lag som Skellefteå som hade 15-16 miljoner i budget, säger Karlsson.
Efter en och en halv säsong som tränare för Björklöven så klev han av för nästa utmaning. Han blev sportchef i Umeå-laget ett jobb som han hade ytterligare en och en halv säsong.
– Sista året i Björklöven så var jag bara sportchef, men kände att jag ville in på tränarspåret igen.
Mitt under säsongen 2006/07 hamnade han i Mörrum.
– Det var under året där som Växjö hörde av sig. Jag trivdes bra i Mörrum, men tackade ja för att Växjö var i allsvenskan.
Övergången till Växjö blev dock inte vad Karlsson hade hoppats på. Trots det stannade han i Växjö.
– Jag ångrade mig under första säsongen för att jag trivdes så bra i Mörrum. Det kändes som om att jag hade gjort fel.
Men det blev en bra resa i alla fall för under sin fjärde säsong som ansvarig tränare för Växjö så tog laget sig upp till Elitserien för första gången.
Efter en dryg säsong så fick dock Karlsson sparken från Växjö och nya problem dök upp.
– Efter sex år i Växjö fick jag sparken. Jag var ganska utbränd vid den tidpunkten för det hade hänt så mycket under de sista åren.
Trots detta så hoppade han på ett nytt projekt direkt efter att han sparkats från Växjö.
– Karlskrona tjatade sönder mig och jag nappade. Det var en ruggigt tuff tid och vi klarade oss kvar i allsvenskan efter straffar.
Jan Karlsson har under sin karriär som tränare gjort sig känd som en hetsporre, men det vill han inte riktigt kännas vid.
– Nä det måste vara "Mollgan". Det är många som brukar påminna mig om stunder när det har kokat över, men jag brukar bara säga att jag inte minns, skrattar Karlsson.
39 år efter att han lämnade Kiruna bakom sig så är han tillbaka i gruvmetropolen.
– Jag hade inte åkt till någon annan klubb än Kiruna AIF. Det här blir som att sluta cirkeln, säger Karlsson slutligen.