Det stod 2–2 inför sista perioden och klockan hade tickat fram till minut sju när Storvretas Henrik Stenberg med ett slags enhandsfattad volleybackhand passade på att göra 3–2 och sin 100:e landslagspoäng.
Skickligt, påpassligt och matchvinnande.
Avundsjuka
Resan fram dit har varit en skön tripp för svenskarna.
56 mål på de fem matcherna före finalen gav ett snitt på över elva per match.
Sverige har behållit försprånget i den jämförelsevis nya sporten och spelarna har under Göteborgs-veckan utan tvekan visat upp en innebandykompetens som lämnat många motståndare lika avundsjuka.
Men knappast finländarna, som är det enda lag som kan bjuda svenskarna potent motstånd.
De var också revanschsugna, efter VM-finalförlusten för två år sedan och efter gruppspelsförlusten i tisdags, och de överraskade med att inte gå igång med tufft och fysiskt spel som alla trott.
I stället var det blåvit kyla och säkra positioner och Sverige att svårt att hitta luckor i början.
Chocköppningen var heller inte nyttig för finalnerverna då Helsingborgs Jari Kukkola gjorde Finlands första mål efter 26 sekunder.
Tvåan kom åtta lika opsykologiska sekunder före första periodpausen och Sverige var då ett stukat lag.
Botbänken
Andra periodens reducering och kvittering kom först efter ett Samuelsson-ryck då Johan passade Mattias som gjorde Sveriges första mål.
Utjämningen och nästa backmål gjordes av Robin Nilsberth då en finländare satt på botbänken.
När Finland vann för fyra år sedan var Hartwall arena i Helsingfors utsålt och publiken bar fram sina spelare.
– Det var något i hästväg, berättade svenske målvakten Patrik Åman till TT i en intervju för ett par dagar sedan.
Nu fick finländarna smaka på samma medicin och det vågiga Scandinavium-taket var på väg att lyfta flera gånger under slutakten.
Alexander Galante Carlström hade inte fel när han i pausen inför sista till 12 044 på läktarna sade:
– Fortsätt att heja på oss så tar vi det här.
Så blev det och så hade Sverige försvarat sitt guld från 2012. (TT)