En timma max.
Mer kan hon inte pressa in i schemat, fritidschefen i Luleå. Mycket händer inom idrotten i staden och mycket är på gång.
Kuriren träffar Helén Wiklund-Wårell på hennes kontor, där hon har utsikt över Norra hamn och är på gångavstånd till de flesta av stadens idrottsliga huvudplatser.
Härifrån jobbar hon för att ge Luleåborna möjligheterna att utöva idrott, bland många andra saker.
Vi ville veta hur läget ser ut. Och det ser positivt ut, menar hon.
– Om jag jämför med andra kommuner som är lika stora ungefär, Skellefteå eller Umeå – då har vi bra förutsättningar Luleå. Sen finns det alltid saker vi kan göra och det handlar inte alltid om hallar – det kan vara möjligheterna till utrustning och liknande. Vi har en skyldighet att titta på jämställdhet också, vilka villkor det är för tjejer och killar. Det är vanligast att killar spelar hockey, men hur ser möjligheterna ut för tjejerna?
– Visst är det så att det finns vissa idrotter som inte har samma förutsättningar som andra idrotter eller samma idrotter på annan ort. Det måste vi säga, vi ska inte tro att vi är några världsmästare.
Om du fick förändra någonting, vad som helst – vad skulle det vara?
– Det jag skulle vilja se, som också är politik, är exempelvis att se över den tidiga idrottsspecialiseringen. Att man måste välja i tidig ålder, när man är 12-13 år. Den gör mig väldigt obekväm. Till viss del pressas ett barn fram till att göra ett val – "det är den här idrotten som är viktigt". Det tycker jag inte känns bra. Där skulle vi kunna föra ett annat resonemang med politiken och framför allt föreningslivet om att det är bra att man håller på med många idrotter så långt upp i åldrarna så långt som det är möjligt.
Blir det mer och mer sånt?
– Man kan se att idrottssäsonger går in i varandra och där kan det uppstå konflikter ledare emellan eller föreningar emellan. Det gynnar aldrig barnen. Det är något vi måste titta på lite mer.
Det måste vara ett nytt problem? Det är inte så länge som man har kunnat spela till exempel fotboll så långt in på vintersäsongen.
– Det har varit precis som du säger. En säsong börjar en viss tid på året, sen slutar det – då tar en ny vid. Sommar och vinter, ganska enkelt. Så är det inte i dag. Fler och fler idrotter tenderar att vara året runt. Då ställer det väldigt mycket krav på föreningslivet – hur sund inställning har man till det? Vi kan aldrig styra det från kommunen. Men vi kanske skulle ha mer diskussioner om det, för det är väldigt svårhanterbart.
Varför är det så nyttigt med flera parallella idrotter?
– Man undersökte OS i London var majoriteten av medaljörerna idrottare som har utövat flera idrotter långt upp i åldern. Man blir inte en bättre spjutkastare bara för att man slutar med allt annat och bara kastar spjut när man är 13. Ju mer idrotter man kombinerar, desto mer utvecklas kroppen och man bli bättre på den sport man till sist väljer. Någonstans väljer man ändå, någonstans ser man att man till slut blir bäst på ishockey, ridning eller vad det nu är.
Det Wiklund-Wårell vill se är en konsekvent mer mångfaciterad idrottsmiljö, där barn och ungdomar längre upp i åldrarna kombinerar idrotter.För just nu ser inte verkligheten ut så.
– Det är en farhåga just nu. Jag blir uppringd av föräldrar och ledare som är lite förtvivlad som säger: "Min pojke kom hem och var ledsen för att en ledare sa att om du går på den där träningen i stället för vår, då får du inte spela". Det är inte kul eller rätt, för det gynnar inte barnen.
Hur långt ned i åldrarna går det?
– Det pågår i 13-14-årsåldern. Det är mer tokgallringen. Barnen upplever att de måste välja, fast de kan tycka att det skulle vara roligast att fortsätta med flera idrotter. Det finns flera studier, och nu pratar vi om väldigt många studier, som pekar på att koordination, balans och styrka blir bättre av flera kombinerade idrotter. Det är ingen slump att ishockeyspelare i bland tränar brottning. Det gör man för att det är en bra träning, varför kan man då inte hålla på med brottning när man är 13?
Blir det ofta problem med jämförelser? Typ, varför får den ena idrotten det här, medan vi bara får det här?
– Det är klart att det blir en hel del jämförelser. Det är inte så att det ringer folk stup i kvarten om varför ridningen får det där, medans hockeyn får det här. Men det är inte sällan det görs sådana jämförelser. Men jag är inte alls förvånad över det, vi fungerar så. Man jämför, det ligger i sakens natur.
Vad svarar du då?
– Det är trixigt. Jag tycker det är svårt att göra jämförelser om fullständig rättvisa. Det är jättesvårt att säga. Jag försöker komma med bra argument.
En fråga som engagerar många Luleåbor är frågan om en ny fotbollsarena, som Kuriren tidigare har rapporterat om.
Luleå kommun ser Skogsvallen som en möjlig plats för framtida bostäder – hur de bäst kan utnyttja marken som är så nära staden.
Samtidigt har Skogsvallen 50 år på nacken, den har nyligen renoverats, och trafik- och parkeringssituationen är inte optimal.
– Vi måste börja fundera, säger Helén Wiklund-Wårell.
– Om Skogsvallen i framtiden ska bli ett bostadsområde, vad ska då hända med Skogsvallen? Det är vad vi har börjat titta.
Så, var kommer en framtida arena att finnas?
– Det är lika mycket en fråga för mig som för dig. Det finns inget svar på det i dag. Det är så många frågetecken nu. Det finns ingen plats som är utpekad. Vi vet inte ens om det ska bli bostäder på Skogsvallen. Det vi begärt är en utredning om Skogsvallen kombinerat med Arcushallen, för då har vi inomhusanläggningen för fotboll och friidrott och utomhus för samma sak. Vi vill titta på de två samtidigt. Arcushallen börjar också ha några år på nacken, den är 27 år snart. Så vad ska hända där?
Men det finns en angelägenhet runt fotboll och friidrott?
– Absolut. Och den frågan kommer. Läktarbyggnaden på Skogsvallen, den håller inte i all evighet. Det är betong och betong har en viss livslängd. Sen hamnar vi i en helt annan situation om IFK Luleå går upp i superettan, men där är vi inte än.
Om IFK Luleå når superettan till exempel, vad gör ni då?
– Då kommer frågan i en annan dager. Nu är det om, kanske. Vi har haft diskussioner tidigare, vad innebär ett steg upp i superettan rent konkret? Vi vet vad som gäller, vi vet vad fotbollsförbundets regler är. Men då ska vi ta fram vad vi måste göra och vad vi kan få dispens för.
Hur kan den framtiden se ut?
– Jag tror att jag kan säga att fotbollen och friidrotten är överens om att de behöver separeras. Jag tror inte friidrotten tycker det är jättebra att springa runt en fotbollsträning, lika väl som fotbollen vill komma närmare gräset med sin publik. De flesta anläggningar som byggs så skippar man löparbanorna. Nu har friidrotten alldeles explicit uttryckt att man vill säras från fotbollen i Arcushallen och kommit med egna idéer om hur det skulle kunna se ut. Det skulle nog kunna bli en lycklig skilsmässa. För nu är det konstgräs på de flesta planer och då kan inte friidrotten använda det. Man kastar inte spjut på konstgräs, till exempel.
Blir det en arena då?
– Jag tror man får olika bilder i huvudet när man tänker arena. Vissa kanske tänker att vilken anläggning som helst är arena, någon annan kanske får Wembley i huvudet. Många kan få det stora, svulstiga i tanken. Där är vi inte i dag. Vi vet inte vad en arena skulle kunna innehålla, till exempel hur stor publikkapacitet det kan vara.
En läsare skickade en gång in en insändare där hans förslag var att täppa igen Röda Havet bakom mediahuset och bygga en fotbollsarena där.
– Jodå, han har hört av sig till mig också. Det är några intresserade Luleåbor som kommer med idéer. Vi får förslag om att det skulle kunna finnas en fotbollsarena vid Arcus, vid universitetet eller mot skutviken området som det då heter. Det finns många funderingar och tankar just runt fotbollen. Och jag tycker det är härligt, det visar på ett engagemang. Idrott berör.