"När Boork säger att han tjänar bra blir man trött"

Det har gått nästan sju år sedan Katarina Halvardsson, från Gammelstan, tog över som distriktschef för Norrbottens idrottsförbund. Sedan dess har hon älskat varje dag på jobbet.

– Det låter som en klyscha, men jag har världens bästa jobb. Det är inte så många som får arbeta med sin hobby, säger hon när vi ses på hennes kontor i Idrottens hus i Luleå.

Katarina Halvardsson, 48, har alltid varit idrottsintresserad. Som ung höll hon på både med hästsport och basket, två idrotter som fortfarande ligger henne väldigt varmt om hjärtat. Hon beskriver sig själv som en "föreningsmänniska" vilket gör henne som klippt och skuren för ledarrollen inom Norrbottens idrottsförbund.

– Vårt jobb är att se till att alla aktiva, föreningar och specialidrottsförbund har så bra förutsättningar som möjligt för att utöva sin idrott. Det är ett spännande jobb, väldigt varierande och stimulerande.

– Ena dagen kan jag sitta med eldsjälar i en förening, nästa dag jobbar jag med folkhälsofrågor i ett regionalt perspektiv. Dagen därpå kanske jag pratar med en riksdagspolitiker om idrottens förutsättningar. Det är högt och lågt och allt däremellan.

En av hennes och förbundets stora utmaningar är att få fler barn att fortsätta idrotta. Många slutar när de är mellan 13 och 16 år gamla. Det omdebatterade förslaget att ta bort vissa tävlingsmoment från barn- och ungdomsidrotten är ett led i detta. Ett förslag som har fått mothugg på många håll.

– Vi ska inte ta bort tävlingsmomentet från idrotten. Man ska fortfarande vinna matcher och göra mål. Däremot vill vi ta bort den där hetsen som finns i till exempel seriespel. Barn bryr sig inte om de kommit först i tabellen eller inte. Det är vi föräldrar och vuxna som bryr oss. Om man är nio år och leder regionsserien, vad spelar det för roll?

– Ja. Vi kan ju inte ta bort tävlingsmomentet, det är kärnan i idrotten.

– Att barn ska få hålla på med idrott ur ett barns perspektiv. Då mår de bättre, tycker att det är roligare och fortsätter längre. Om vi börjar sätta press för tidigt så lessnar många och slutar tidigt.

En annan stor utmaning som hela idrotts-Sverige kämpar med är jämställdheten. Eller i många fall bristen på den. Både på bredd- och elitnivå.

– Där har vi inte nått våra tidigare mål inom idrotten. Vi vill ju att alla ska ha samma förutsättningar på alla nivåer. Men vi måste gå från att skriva fina dokument om jämställdhet som vi lägger i hyllan till att göra saker på riktigt. Om tjejer och killar har olika förutsättningar redan när de börjar idrotta som sjuåringar så kommer det att fortsätta vara så.

– Alla måste börja se till sig själva. Vad kan jag göra för mikrohandlingar som ändrar på det här? Vi måste våga reagera, säga ifrån och ifrågasätta.

Katarina Halvardsson säger att hon fått en ny idol i Emma Eliasson – hockeyspelaren från Kiruna som valde att offra sin karriär när hon hamnade i konflikt med hockeyförbundet samt förbundskaptenen Leif Boork efter att hon ställt krav på bättre förutsättningar för spelarna i landslaget.

– Vilket patos hon har. "Jag tar inte den här skiten även om det kostar mig det jag älskar". Tänk om man kunde vara så modig, säger Halvardsson.

Hon har sett Ingela Lekfalks nya dokumentärfilm "Underdogs" som skildrar Luleåspelarna Emma Eliassons och Johanna Fällmans tuffa vardag med både civila jobb och hockeykarriärer på landslagsnivå. Där blir bristen på jämställdhet inom ishockeyn tydlig.

– Det är ju lätt att peka på det faktum att tjejerna tjänar mindre än killarna. Men det är ju inte bara det. En annan grej kan vara att en ambulans alltid står redo på alla matcher i SHL medan tjejerna i SDHL måste ringa efter en ambulans. Vad beror det på? Det är så många strukturella nivåer vi måste jobba med. Vi kan inte bara skylla på att herrarna har hållit på med det här längre. Vi måste vara modigare än så, ta lite större kliv.

Hon tar upp ett annat exempel från ishockeyn.

– Det här att förbundet valde att slopa all landslagsersättning med argumentet att spelarna ändå har sin lön. Ja, herrarna har lön. Men damerna får ta ledigt från sina jobb för att kunna åka på landslagsläger, de förlorar pengar. Men det tänker inte landslagsledningen på. Vi kan ju hoppas att det handlar om okunskap och att de lär sig något av det.

– Jo. Det är konstigt. Jag tänker på den där kommentaren från Leif Boork i "Underdogs": "Vadå, jag har en bra lön". Då blir man ju bara trött.

– Vi jobbar med både aktiva och föreningar i frågan. Nu ska vi sätta igång med något som heter "Locker Room Talk" här i Norrbotten. Vi kommer att rekrytera två grabbar som vi utbildar och som sedan kommer att vara ute i omklädningsrummen för att komma åt den machokultur som råder där. Sen måste vi jobba med organisationsledare inom föreningarna, kolla på styrelserna. Hur ser det ut? Hur tänker de? Hur jobbar de aktivt med jämställdhet, jämlikhet och mångfald? På riktigt.

Hon fortsätter:

– Sen jobbar vi också idrottspolitiskt ute i kommunerna. "Hej kära Pajala eller Luleå. Hur jobbar ni med jämställdhet när ni går in med bidrag och stöd?".

Hon påpekar att det inte bara handlar om att tjejer ska få tillgång till killars sfär.

– Det är lika viktigt att få grabbar att känna sig hemma i ett stall. Sett till medlemmar är ridsporten den näst stösta idrotten i Sverige efter fotboll. Ändå frågar sig folk hela tiden om det verkligen är en riktigt sport. "Kolla, nu sitter småtjejerna där på läktaren igen".

– Precis. Som när Peder Fredriksson vinner, då röstar de på sina idol (till Jerringpriset). Men sen hånar man småtjejerna, man hånar ridtjejerna. Det är ju klart som tusan att du måste vara stark som kille för att våga stå för att du vill rida då. Det är en annan utmaning.

Samtidigt är Katarina Halvardsson glad över det stora intresse som många av Norrbottens damlag skapar, bland annat Boden Handboll, Piteå IF, Luleå Hockey/Mssk och Luleå Basket. Hon berättar att flera av hennes kollegor söderut vill komma upp för att se och lära.

– Vi har ett distrikt som ska komma upp till oss med representanter för damidrotten i deras län. De vill se vad våra framgångsnycklar är här. Det är kul att våra lag i Norrbotten har något att bidra med.

Katarina Halvardsson vet av egen erfarenhet hur det är att vara "en outsider" på männens arena. Det är inte många kvinnor i hennes position i övriga landet.

– Det är annorlunda att vara kvinna på såna här positioner. Man får vara extra tydlig ibland, så att man inte får ett "lilla gumman" tillbaks. Man måste armbåga sig lite mer.

– Det händer. En del blir provocerade av att jag är kvinna. Jag minns redan när jag satt som ordförande i idrottsförbundet. Då fick jag frågan om jag hade fått den positionen för att jag var bra eller för att jag var tjej. En sån fråga tror jag inte att männen skulle få.

– Jag är ganska otålig av mig och skulle lätt kunna bli arg och i affekt. Men jag har några kloka kollegor som brukar säga: "Ninna, det är en process, låt det ta sin tid". Då hinner jag tänka efter hur jag ska bemöta det här på ett smart sätt. "Du lilla människa, varför har du det här problemet med kvinnor?".