Idrott och i synnerhet fotboll fanns tidigare i varje by med lite självaktning. Intresset kring laget var stort och nästan varje unge höll på. Det fanns också någon eller några eldsjälar som såg till att verksamheten rullade på – ofta på ett bra sätt.
Men det är annat nu.
– Jo, nu är vi några entusiaster kvar. Och inte verkar det som att det kommer några nya. Jag tror att vi är den sista generationen som genererar ledare, säger Rune Westerberg, 58.
Han har under sina år sett åt vilket håll det pekar.
Och hans förening, Svanstein, har gjort en resa som många känner igen sig i. Det vill säga från att har varit en förening med stort engagemang från många människor där fotboll, längdskidor och backhoppning funnits på programmet i Svanstein.
Då fanns det heller inte på kartan att samarbeta med antagonisten nummer ett, IF Polcirkeln, en mil nedströms Torneälven.
– Vi var som hund och katt. Dessa matcher på 60- och 70-talen var riktigt heta derbyn, säger Rune Westerberg som trots sin då ringa ålder minns hur det var.
Men till slut kom verkligheten i kapp.
I takt med minskad befolkning och barnafödande fanns till slut ingen annan utväg än samarbete.
– Vi försökte redan 1981 när Polcirkeln var i fyran och Svanstein i femman. Det höll i ett år. Men 93/94 slog vi ihop för gott och det var tvunget. Annars hade bägge lagen fått lägga ned, säger Rune Westerberg.
Början av 2000-talet var höjdpunkten i den nya föreningen Pol/Svanstein.
– Fotbollen engagerade hela bygden. Vi var ett topplag i trean under fyra år med en publik på över 500 personer i varje match. Då var det heller ingen konst att få ledare. När det är framgång så finns det folk, säger Rune Westerberg.
Nu är det en helt annan vardag för Rune Westerberg som sköter det mesta i Svanstein, medan tränaren Magnus Rautila, 42, sköter ”allt” i Juoksengi. Moderföreningarna finns också kvar trots att basketen som varit stor i Juoksengi lagts ned liksom skidor och backhoppning i Svanstein.
– Jag kan säga att jag är mera i föreningen än hemma. Först jobbar jag tolv timmar per dag i företaget, sedan hem och käka och därefter till planen eller kansliet som vi håller på att bygga om, säger Magnus Rautila, som också är ordförande i IF Polcirkeln.
På samma sätt sköter Rune Westerberg sysslorna i Svansteins SK.
– Det är vi som drar det tunga lasset, säger Westerberg.
Magnus Rautila säger att det finns många som ”tycker mycket och lovar hjälpa till”, men att det oftast stannar vid det.
– När det väl ska göras så ser man inte röken av dem.
Att det är många sysslor som ska göras vet både Rune och Magnus.
– Man är alltiallo. Matcher ska bokas, domare ska kontaktas, bussar beställas, sponsorer ska jagas, det ska handlas till kiosken plus hundra andra saker till ska göras. Det är alltid någonting, sju dagar i veckan, säger de.
Till allt detta ska läggas att det är ont om spelare.
– Vi har som mest haft två avbytare den här säsongen. Jag bävar för hur det ska bli när avstängningar och skador dyker upp. Vi måste försöka hitta någon spelare under uppehållet, säger Rune Westerberg.
Han fortsätter:
– På 70-talet fanns det lag i varje by även i Tornedalen. Bara i Övertorneå kommun fanns sju föreningar som hade fotbollslag. Flera hade också ett B-lag.
De arrangerade också en stor cup, Midnattsolscupen, tillsammans med Ohtana/Aapua, under 30 år.
– Som mest var det 36 lag. Men numera finns det inget intresse att spela en cup under sommaruppehållet, säger Rune Westerberg.
Rune och Magnus kan i alla fall trösta sig med att laget trots allt ligger i toppen av division 5 norra just nu.
Däremot är de inte lika glada när det gäller framtiden.
– Om inte samhällsutvecklingen vänder så kommer det inte finnas några lag kvar i byarna. Det kommer bara finnas stadslag, säger Rune Westerberg.
Då kanske den sista eldsjälen också har försvunnit?